rörelserna hos den under liggande upphörde. Då först märkte de att det var allvar; de sprungo fram och sökte rycka indianen från sitt byte, — men det gick ej så lätt. Utan några andra vapen än sina tänder hade Eimouto, likt en blodhund, bitit sig fast i italienarens strupe, och han släppte ej sitt tag. Slutligen ryckte aan upp honom med våld, men för sent för den, som man, ville hjelpa — Felipe var död. Rafael hade emellertid, ehuru långsammare, skyndat efter dem båda och fördes till platsen genom åsynen af den sammanströmmade folkhopen. Han kom fram just då några gensdarmer bundo indianen, som ej gjorde det minsta motstånd, medan andra upplyftade italienarens lik. Han försökte att reklamera indianen, men naturligtvis förgäfves. Han hade begått ott mord på öppen gata, hvilket motivet dertill än kunde vara, och polisen hade honom nu i sin hand. Rafael skyndade tillbaka till Lacoste, som hade nödgats betala kinesen den sönderslagna rutan, och den värde fransmannen var ej särdeles belåten med utgången af jagten. Han ville heldre hafva haft italienaren lefvande, men man kunde ej ändra hvad som skett, och äfven Eimuto måste man för tillfillet öfverlemna ät rättvisan. De hitintills befriade indianerna fördes nu utan vidare uppskof till 1ransmannens hus, hvarest han hade utrymt ett par rum åt dem, för att i nödfall behålla dem qvar hos sig öfver natten. Derefter fortfor han outtröttligt att insamla de öfriga från de aflägsnaste ställen, och hvilket jubel uppstod icke, då de olyckligas landsmän an