le herrn i hängmattan, gick fram till honom. — Nå sennor, sade Castilla i det han med en lätt nickning besvarade hans helsning, — ni kommer väl för att urskulda er hos mig, emedan ni inledt mig i en sådan labyrint? Ni kunde väl inte vänta till dess jag sjelf gaf er besked? — Ers excellens, jag förstår er inte, sade Rafael förvånad; — jag vet sannerligen icke hvartör jag skulle urskulda mig. — Det är inte illa, skämtade den gamle herrn. — Och hvarför har ni kommit, om ej för edra röda vänner från Söderhafvet? Ni skickar mig på halsen den der fransmannen, som plågar mig med sina protester, och hemställer om jag ej ur egna fickor vill lösköpa dessa röda fårhufvuden, hvilka låtit lura sig så kapitalt! — Excellens, sade Rafael leende, ty han märkte att den gamle herrn ingalunda var vid dåligt lynne, — jag skulle verkligen beklaga, om det beredt er något obehag. — Ja, ni ser just så ut i detta ögonblick, brummade presidenten. — Men om ni i dag hade sett, fortfor Rafael, vr med hvilket jubel de stackars befriade menniskorna föllo i hvarandras armar, —huru lyckliga de voro — — — Kan nog föreställa mig det, och denna lycka kostar mig i genomsnitt omkring tvåhundra dollars per stycke. — Och anser ni det för dyrt betaldt, ers excellens? — Caramba, ja, och ni skulle äfven tycka det, sennor, om ni nödgades betala det ur egna fickor. — Inte om jag egde Chinchasöarne! skämtade Rafael. : (Fo ts.)