Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 april 1867, sida 2

va sin aptit för tre dygn. Hvad säger ni, sennor, skola vi riskera det? — Jag tror inte att vi ha särdeles mycket att riskera dervid, skämtade den unge mannen. — Något nöje är det visserligen inte, men, min Gud, man får göra mycket mot sin böjelse. Emedan vi nu stå framför huset, så tycker jag att vi böra gå dit in. — Nå, på ert ansvar, suckade fransmannen. — Var god och bed våra öbor vänta oss här en stund. Ni känner ju igen karlen om ni får se honom? — Ja visst, svarade Rafael. — Godt, då behöfva vi inte taga hela det gulbruna sällskapet med oss dit in. Jag tillstår att jag gör det endast för att sedermera ej hafva något att förebrå mig. Jag vill försöka allt för att uppfylla min pligt, men La belle France kan ej begära af mig att jag skall krypa in i alla Limas nästen, för att efterspana en flyktande bof. Några ord voro tillräckliga för öboarne, och Rafael samt Lacoste gingo nu öfver en tröskel, som troligtvis ej på många år blifvit beträdd af en välkänd man. Och huru såg det ut derinne? Det tyckcs som hade kinesen, hvilken grundat letta etablissement, haft för afsigt att utveckla en viss elegans och derigenom locka ill sig en bättre del af samhället, åtmin-. stone en förmögnare, ty de samhällsklasser, som besökte dylika ställen, stodo på samma skala med hänseende till moralieten. I den rymliga salen, der de nu inträd: le, stodo tvenne stora, med för detta rödt lys öfverdragna soffor, och mellan dem 1 sängde en dyrbar, ehuru nu illa medfaren!: