Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 april 1867, sida 2

UTRIKES. TYSKLAND. Det är märkligt nog, att den strid, som grefve Bismarck under sista tiden måst föra i nordtyska parlamentet, icke varit riktad mot den del af denna församling, som helst skulle vilja splittra och ödelägga hans verk, partikularisterna, utan just emot dem, som vilja göra det fastare och mera enartadt nationelt — det liberala tyska enhetspartiet. Förbundsförfattningen är, efter den preussiske ministerpresidentens ofta förnyade förklaring, byggd på de nordtyska furstarnes ömsesidiga öfverenskommelse, och en strängare enhetsform, än den som förefinnes i förslaget till författning, står icke att erhålla. Faran är således den, att de nordtyska furstarne vägra att gifva sitt samtycke till en författning, som upprättar en enhetsstat i stället för ett förbund och genom insättandet af en ansvarig förbundsministör, eller någon liknande institution beröfvar dem den sista återstoden af sjelfständighet. Bismarck har många gånger på det enträgnaste varnat de deputerade af den nationelt-liberala majoriteten mot att gå för långt i denna riktning af en konstitutionel enhetsstat, hvilken nödvändigt måste undergräfva det fundament, hvarpå hela byggnaden är upprättad. Insättandet af en ansvarig förbundsminister lyckades det honom att förhindra genom ett energiskt tal i mötet den 23 Mars. Mindre lycklig har han varit med afseende på andra bestämmelser i författningsförslaget, på hvilka preussiska regeringen (och visserligen äfven en del af de andra regeringarne) lagt särdeles vigt, nemligen de paragrafer, som utesluta embetsmännen från val till parlamentet och vägra arvoden åt de deputerade; än vidare den ursprungliga bestämmelsen derom, att förhandlingarne i parlamentet icke obetingadt få offentliggöras. Alla dessa punkter, som väsendtligen gå ut på att gifva parlamentet en mera konservativ prägel, och specielt för förekommande af sådane scener, som i den preussiska deputeradekammaren, hafva efter temligen häftiga debatter blifvit förkastade med en ringa majoritet (c:x 140 röster mot 130), och grefve Bismarck lärer, såsom följd häraf, i denna stund vara mindre belåten med parlamentets sednaste verksamhet. I en skrifvelse från Berlin heter det, angående debatten om utnämnandet af ansvariga departementsministrar efter Bennigsens förslag: ,Det har under de sista dagarne icke varit brist på upphetsande momenter, så att ministerpresidenten icke ens kunnat bibehålla sitt vanliga lugn. Till och med icke i de hetaste striderna under förlidet år i den preussiska deputeradekammaren talade han med sådan häftighet. Församlingen befann sig i den starkaste spänning, hvilken fortfor under hela omröstningen öfver Bennigsens ändringsförslag. Grefve Bismarck följde sjelf med stor uppmärksamhet namnuppropet och antecknade hvarje röst. Glädjen i hans ansigtsuttryck gaf tillkänna långt före presidenten, att resultatet utfallit efter hans önskan, och de konservativa trängde sig omkring honom för att framföra sina lyckönskningar. Men segren var denna gång icke deras verk, ehuru de alla som en man röstade emot Bennigsens förslag. Det var sachsarne som vid denna omröstning hade afsöndrat sig från de andra partikularisterna och förhjelpte rogeringen till segren. Debatten om arvoden åt de deputerade egde rum i Lördags, och förhandlingarne derom voro mycket lifliga. IIamburgaren Reåc försvarade ifrigast beviljandet af nämnde arvoden. ,En församling deputerade utan sådana — så förmenade han skulle nödvändigt utesluta alla mindre bemedlade, och just bland dem finnas de rikast begåfvade. Grefve Bismarck förklarade, att regeringarne under inga vilkor skulle bevilja arvoden åt medlemmarno i parlamentet. I samma riktning uttalade sig den sachsiske förbundskommissarien Friesen, som framhöll, att frågan åtminstone borde. uppskjutas, intilldess man vunnit ytterligare erfarenhet om den allmänna valrättens verkningar. Twesten talade både för arvodena och embetsmäns valbarhet, enär eljest ett oproportionerligt antal berlinare skulle inkomma i parlamentet. Vid omröstningen segrade det nationelt-liberala partiet öfver de konservativa och regeringen med 136 röster mot 130. ÖSTERRIKE. Den häftiga valstriden i Böhmen har slutat med de feodalas nederlag och författningspartiets seger. Äfven i Mähren