Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 april 1867, sida 2

jag tror inte atk karlen skall göra motstånd; i alla fall är han ensam mot två, — således förlorad! Felipe, ty det var verkligen han, hade emellertid, medan han låg utsträckt på bänken, ej allenast märkt de båda fremlingarnes inträde, utan äfven att deras blickar snart riktades på honom. Hvad kunde de vilja honom? Han var visserligen skyldig små summor åt flera värdshusvärdar i staden, men dermed kunde de båda caballeros ej hafva något att göra, — och hvad sedan? Karlen hade under sin lefnad begått ätskilligt, — på förräderiot mot öboarne tänkte han ej i detta ögonblick, — och många af de gamla synderna framstodo nu för hans minne, ty ingenting har så lätt sömn som ett ondt samvete. De unga qvinnorna vid mahognybordet hade äfven blifvit uppmärksamma vid de båda herrarnes inträde, ty ett dylikt förnämt besök var sällsynt här, och kinesen nalkades nu flinande sarat med krökt rygg, för att fråga om deras ,excellenser behagade spisa här, eller om de befallte någonting annat. Utan act bevärdiga den smutsiga, vämjeliga figuren med en enda blick, gick Lacoste förbi honom och fram till italienaren, som till hälften bestört och törvånad reste sig upp mot armbågen och stirrade på den elegante fransmannen. — Sennor, sade den sistnämnde, utan att anse några vidare förberedelser nödiga, — är ert namn Felipe? — Och om det så vore, brummade karen buttert, -hvem rör det, om inte kanske någon rik farbror, som efterlemnat ett par hundra tusen dollars åt mig.