Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 april 1867, sida 1

Riksdagen och de högsta intressena. Brytningstiderna, öfvorgångstiderna, äro alltid fulla af motsatser, och detta desto mer ju mera den afgörande brytningen närmar sig. Så ock i vår tid, då brytningen mellan statskyrkan, de stående måcerna och den fiä n å ena sid samt den fria relig ssociationen, fol beväpningen och det fria arbetet å d andra närmar sig ett bestämdare a rande. Det är också någonting motsägelsefullt, skenbarligen åtminstone, som genomgår hela den närvarande stämningen. Regeringarne bedyra, att förhållandena dem emellan äro vänskapliga; men på samma gång begära de allt större anslag till armåerna och flottorna. De orda om sparsamhet, men handla slösaktigt. Likaledes folken sjelfva. Pressen i de olika länderna, såsom uttryck af den allmänna meningen, ifrar lisligt och varmt för sosterlandets f1 het och försvar, uppmuntrar alla strätvanden i den riktningen; men endast obetydliga minoriteter synas ännu fullt väckta att handla i öfverensstännmelse dermed. IIvarje enskild ordar vidt och bredt om sparsamhet och hushållning och mot förderflig lyx, allt under att han t. ex. sin dyra cigarr. Och qvinnorna äro de som föregå med det bästa fö hvarför det också påstås, att äk blir allt omåjligaro såsom alltför dyrt. Det må nu vara, att sådana motsägelse genomgått alla tider, och att sålunda v tid inför en betraktelse af större omfattning och lugnare omsigt icke skall bef: nas stå sämre till boks än andra tidsskiften, utan fasthellre tvärtom. Men att synes dock vara obestridligt, och det är, att långvarigt fredslugn lätt nog föranleder folken att glömma, hvad de äro sig sjelfva skyldiga. Menskligheten liksom den enskilde behöfver sina påkänningar för att kunna hålla tungan rätt i mun och handla enligt den gamla satsen: ,,skaffer med fruktan och bäfvan, hvilken väl lärer komma att förblifva en sann lesnadsregel så länge verlden står. Nöden, med andra ord, är en läromästare, som vi alltför lätt glömma, så fort den icke står för dörren. Och så, allt medan man förer de vackra satserna på läpparne, handlar man lätt nog såsom de tio fåvitska jungfrurna. Utan tvifvel har Europa under det semtioåriga fredslugnet i inre måtto utvecklat sig med en styrka, hvartill svårligen något föregående fredsskiste kan uppvisa någonting jemförligt. Idterna, både de religiösa och sedliga, både de politiska och sociala, hafva onekligen gått framåt både på höjden, bredden och djupet. Revolutionens blodssådd har burit rika skördar. Millioner hafva lyftats ur okunnighetens dy. Skyldigheter och rättigheter ha blifvit allt allmännare insedda och erkända och förverkligade. Det nittonde ärhun