glädja oss öfver att hafva honom till landsman. Hans namn är Niels Hemmingsen, och han är, så vidt jag kunnat erfara, från Prestö. IIan blef här upptäckt på följande sätt: Tvenne polistjenstemän anmälte sig nyligen en dag hos danska gesandtskapet i Paris med en besynnerligt, gammaldags klädd äldre man, som bar en violin. Han hade under natten blifvit funnen på gatan, kunde icke ett. ord franska och hade intet logis; men, emedan han var i besittning af ett slags respass och andra dokumenter, fann man att han var dansk och förde honom till vår representant. Han var mycket förtörnad på de båda polistjenstemännen. Jag har intet ondt gjort, sade han; ,,men de vilja ej låta mig spela på min violin; hemma hos oss får man spela. Man försökte att genom samtal komma till rätta med honom, men ständigt utbröt hans vrede och kränkta konstnärsstolthet. Du har tagit min knif! sade han till den ene polismannen, och ,,Du har tagit min strängdosa-. sade han till den andre, men omsider berättade han sina äfventyr. Han hade hört utställningen i Paris omtalas, och man hade sagt honom att der skulle infinna sig musikanter från alla jordens länder, och så hade han bestämt sig för att äfven han skulle vara med. Bitt pass hade han erhållit och rest till Havre; derifrån hade han vandrat till Paris och under vägen spelat danska visor för solk samt derigenom förtjenät sig födan. Slutligen hade han ankommit till Paris och trodde sig äfven der få spela, då dessa båda polisbetjenter hade kommit och omintetgjort hans förhoppningar. Han ville nu emellertid bedja hr ministern skaffa honom tillåtelse att spela under utällningen. I en ficknäsduk hade han en hel bundt danska riksbanksdaler och i en annan näsduk en stor mängd franska kopparmynt. Nöd hade han icke lidit. Alla föreställningar för att få honom att resa hem igen gagnade ej till något; den energiske danske virtuosen har en gång för alla bestämt sig för att representera en gren if den nordiska musiken under utställningen, och — har nu tillsvidare skaflat honom logis i stalen.