Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 april 1867, sida 2

sjorton ärs gosse, endast för ett par da gar sedan. Badinrättningens egare, en liten beskäf tig fransman, var ytterst villig att utlem na den öfverlesvande, ja, till och med gla att blifva honom qvitt, ty alltsedan sin: bröders död hade indianen visat sig s trotsig samt derjemte så sluten och dy ster, att den lille mannen tycktes hafvfruktat honom. Dessutom hoppades ha att, då regeringen öfvertog kontraktet, äf ven få ersättning för de båda andra, hvil kas innehafvare hade aflidit i hans hus emedan han i annat fall ej hade erhålli någon ersättning, och den öfverlefvande e ens arbetade för en person, mycket min dre för tre. Den tillkallade öbon, — han var äfver från ,,Libertad och hade under strider ombord fått en kula i armen — afhörde tyst och nästan känslolös underrättelser om sin befrielse. Dyster hvilade dervid hans blick på de båda hvita, och först då hans landsmän skyndade fram till honom och sade honom, att den ene fremlingen som menade väl med dem, hade lofvat att de skulle få återse Raiateo om ett par månader, flög en ljusglimt öfver hans mörka drag. Men det var endast en ljusglimt, hvilken försvann lika så hastigt som han visat sig, och då Rafael uppmanade honom att hemta sina saker och följa dem, sade han dystert: — Jag har ingenting i hela verlden mer än minnet at mina bröder och deras sista helsning; — den medför jag till vår mor, om jag nånsin återkommer till Raiateo. Det var verkligen så; allt hvad man hitintills gifyit den arme karlen, ett täcke och