Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 april 1867, sida 2

Pisanelli är vald till förste vice president; hans begge kolleger äro Ristelli och Cavali. Prins Ötto, konungens af Bayern broder, har ankommit till Rom och bor hos exkonung Ludvig på Villa Malta. De romerska fängelserna äro uppfyllda af tillfångatagna banditer. Det stora antalet sätter regeringen i icke ringa förlägenhet. FRANKRIKE. I de franska departementer, som gränsa närmast till Tyskland, hafva redan blotta ryktena om en möjlig konflikt mellan Frankrike och Preussen framkallat en liflig rörelse. Den förnämsta tidningen i Elsass, .Courrier du Bas Rhin, fäster uppmärkamheten på den stora fara, som hotar Frankrike genom tyskarnes eröfringslus och varnar fransmännen mot att hängi ig till illusioner och föråldrade föreställningar om tyskarnes oenighet, hat till Preussen, 0. s. v. Tidningen ,Impartial du Rhin yttrar: ,En elektrisk stöt går genom hela det herrliga land, som sträcker sig från Rhen till Vogeserna. Skola vi hysa någon fruktan härför, elsassare? Nej! Nej! Grefve Bismarck har icke kommit Elsass att darra, lika litet som man skrämmer en gammal hjelte med att tala om, det han ånyo måste nedtaga sina vapen från väggen. Indep. belge? skrifver den 28 Mars: .Enligt de rykten, som äro utspridda i Paris, skulle underhandlingarne om Luxemburg hafva så långt framskridit, att kejsaren i det tal, med hvilket han om Måndag skall öppna verldsexpositionen, kan meddela, det saken är afgjord mellan de tre makter, som frågan angår, men att saken i fråga skall stadfästas genom allmän solkomröstning. I de diplomatiska kretsarne visar man sig deremot mindre sangvinisk; specielt den tyska diplomatien uttrycker starkt tvifvel. Man medgifver visserligen på detta håll, att det föres underhandlingar, samt att det möjligtvis har träffats någon öfverenskommelse mellan Frankrike och Holland, men man vill icke medgifva, att Bismarck under de nuvarande faktiska förhållandena kan gifra sitt samtycke till ett afträdande, som af den allminna meningen i Tyskland skulle blifva ansedt som ett förräderi. Om de diplomatiska förhandlingar, som blifvit förda mellan hofven i Paris och Berlin, innehåller en korrespondens från Brässel till ,, Köln. Zeit. följande: , Efter allt hvad vi erfara, har grefve Bismarck redan tvenne gånger vexlat depescher med franska kabinettet angående den så oväntadt framkomna luxemburgska frågan. Bismarcks första svar lärer icke hafva blifvit illa upptaget i Paris, ehuru det icke egentligen uttalade preussiska kabinettets definitiva mening, utan endast i allmänhet hänvisade till nödvändigheten af en öfverenskommelse mellan Frankrike och storhertigen af Luxemburg. Emellertid är det afgjordt, att konungen af Nederländerna under alla omständigheter vill skilja ig vid Luxemburg, enär besittningen af a land, efter hans förmenande, endast skulle komma att vålla honom bryderier. Äfven detta har meddelats kabinettet i Berlin, hvarefter grefve Bismarck sände sin andra not, som var hållen i en undvikande ton, men i hvilken det icke destomindre tydligen sken igenom, att Preussen icke för närvarande kunde uppgifra en punkt af så stor strategisk vigt som Luxemburg. Då detta svar inträffade i Paris, gjorde det der naturligsvis ett obehagligt intryck, hvilket lätt skulle kunna föranleda svåra förvecklingar, om icke verldsexpositionen vorek. Den österrikiska tidningen , Neue sreie Presse går ännu längre i sina meddelanden. Denna tidning säger sig nemligen från tillförlitlig källa hafva erfarit, att grefve Bismarck, på första vink om hvad som var i görningen mellan hofven i Paris och Ilaag, sände en depesch till Haag och Brissel, i hvilken han erbjöd både Nederländerna och Belgien en offensivoch defensiv allians med Preussen. Konungen af Holland tillbakavisade genast detta anbud, men mottog straxt derefter en kategorisk not från Bismarck, hvaruti denne förklarade, att Holland icke hade någon som helst rättighet att afträda Luxemburg. Till Benedetti skulle Bismarck i förtroende hafva yttrat, att han för sin egen del icke hade det ringaste att invända mot ett afträdande af Luxemburg, men att konungen, efter samråd med hela sitt militärkabinett, hade beslutat att förvägra sitt samtycke dertill, enär detta afträdande skulle innebära de största vådor för Preussen. , Med betraktande af den hotande situationen — tillägger korrespondenten — var det i Berlins militära kretsar tal om att besätta storhertigdömet med 20,000 man preussiska trupper. () AAKA AAiii — —