Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 mars 1867, sida 2

sättning vore att betrakta säsom ett misstroenderotum mot utrikesministern och af utländska makter skulle betraktas såsom ett tecken dertill, att riksdagen ogillat den hos oss följda fredspolitiken, kuade icke talaren annat än motsätta s denna nedsättning. Hvad den föreslagna skrifvelsen till K. M:t beträffade, så ansåg talaren densamma hafva gått för mycket i detalj, hvilket vore obehöfligt, enär hvarken för K. M:t eller hans rådgifrare riksdagens åsigter kunna vara obekanta. Yrkade bifall till utskottets förslag. Frih. Tiljencrante ansåg sig böra instämma i de tre första punkterna af hr Björeks reservation och detta icke af några politiska utan endast af finansiella skäl, till följd af det tillstånd i hvilket statsverket för närvarande sig befinner, då förhöjning i tullen och bevillningen blifvit föreslagen för att kunna betäcka statsutgifterna. Om den enskilde representanten kände sig af sin pligt manad att af finansiella skäl yrka på nedsättningar, hoppades aren, att detta icke skulle missbillisas af ut ninistern, ej heller af honom med någon rimlighet upplattas såsom ett misstroendevotum. I åtskilliga andra länder voteras budgeten i klump; sådan är emellertid icke den konstitutionella praxis hos oss. Flera gånger under de 9 år vår nuvarande minister suttit vid rådsbordet hafva anslag blifvit nekade eller nedprutade, utan att detta blifvit betraktadt såsom misstroendevotum. Den föreslagna nedsättningen af 20,090 rdr kunde visserligen sägas vara tagen på måfå, men på grund af 1805 års aflöningsstat för utrikesdepartementet ansåg talaren, att nedsättningen vore snarare för lågt än för högt tilltagen. Man hade sagt att Sverges politiska förhållanden ej blifvit förändrade och att sålunda aktion icke kunde ega någon grund i politisk ställning. Talaren ville i detta ej disputera med utrikesministern, men trodde dock att han måste medgifva att en betydlig skilnad rådde mellan den politik som följdes före 15538 och nu. Före förstnämnde tidpunkt försvarades hos oss Wienerfredens bestämmelser och afgafs på den grund t. ex. protest mot Savoyens införlifvande med Frankrike; mellan 1S58 och 1864 fördes ett språk, genom hvilket det skulle göras klart för Europa, att våra heligaste intressen voro vid Eidern. deremot yttrades, att vi skela afhålla blandning i de utländska tvistefrågorr ogillade icke detta, han blott relater: I trontalet 088 från inTalaren e fakta och kunde icke förneka att detta innebure en stor ändring. Om man ansett att vårt land borde ara på ett i yttre hänseende storartadt sätt representeradt på den tid då det förljöds att värt land jemte Spanien skulle upphöjas till rangen af stormakt och vi rustade oss att deltaga i den kongress, som aldrig blef af; så torde väl nu, sedan alla stormaktsdrömmar blifvit bortblåsta, det vara större vigt för oss att först och främst skaffa oss försvarsvapen och sedan arbeta på vår majoriella utveckling, än att offra åt en onödig statsyx. Talaren kunde icke förstå, huru den föreslagna nedsättningen skulle kunna af andra länder betraktas såsom ett tecken till representationens ogillande af den hos oss följda utrikespolitik. De länder, som finge reda på riksdagens öfverlägg ningar, hade säkerligen äfven reda på att vi först och främst måste rikta vår uppmärksamhet på vår inre förkofran. Att , folken i andra länder skulle i ringaste mån kunna misstänka någon förändring i vår politik, till följd af en förändring i rang och aflöning för en del af våra diplomatiska agenter, hade talaren svårt att föreställa sig. Det vore talaren obekant, huruvida vi hade någon politik alls, annat än sträfvandet att vi icke af en eller annan anledning måtte inblandas i krig. Om vi nu göra en såsom nödig ansedd besparing i utgifterna för vårt utrikes departement, torde väl näppeligen utlandet kunna tolka det såsom någon plötsligen påkommen krigisk lusta; utlandet är så pass väl underrättadt, att det vet att man här icke har någon synnerlig böjelse att komma in i vidlyftigheter. Hvad anginge den ,kallsinnighet, som skulle kunna uppstå från åtskilliga hofs sida derigenom att man vid dem ackrediterade sändebud af lägre rang, så ville talaren erinra om det faktum, att det holländska hofret, ehuru beslägtadt med vårt, funnit sig föranlåtet att, i stället för envoy6, här endast ackreditera en ministerresident, som dertill långliga tider vistas i Kjöbenharm. I fråga om Belgiens budget för utrikesdepartementet, upplyste talaren, att densamma omfattade åtskilliga utgiftsposter, som hos oss höra under andra departementer, så t. ex. utgifter för postängbåtsfarten mellan Ostende och Calais m. m. Talaren sunne det icke besynnerligt, att de som tillhöra den diplomatiska kåren tillskrifva sina befattningar och åligganden en mycket stor vigt; hvarje korporation är böjd att tilldela sina göromål något större betydelse än de i sjelfva verket ega. Sedan talaren emellertid fått höra, att utrikesministern gjort denna fråga till en kabinettsfråga, hade han verkligen blifvit tveksam, kommit i valet och qvalet, huru han skulle rösta. Vore det hans excellens mening, att departementets angelägenheter ej kunde vederbörligen skötas utan dessa 20,000 rdr, så ville talaren rösta för deras bibehållande. Men är meningen den, att representationen icke skall våga, i känslan af landets betryckta ställning, företaga en inskränkning i en statsutgift, som icke är af oundgängligt behof påkallad, så ansåge han det vara bättre att den ansvarige ministern afginge från rådsbordet. I fråga om innehållet af den föreslagna skrifvelsen till K. Maj:t ansåg sig tal. böra förena sig med hr Indebetou. Att yttra sig om fremmande stormakters inre politik, så som här hade skett, ville talaren afhålla sig ifrån, af skyldig grannlagenhet och med afseende på vårt eget lands välförstådda intressen. Hr Björck ansåg den svenska representationen i två fall kunna, oberoende af Norge, ordna utgifterna under tredje hufvudtiteln, nemligen i fråga om lönen till utrikesministern och utgifterna för expeditionen, och trodde att den för den sednare föreslagna nedsättningen ej skulle göra anslaget otillräckligt. Talaren ville hoppas, att h. excellens vid närmare eftersinnande skulle finna nedsättningen ej innebära ett misstroendevotum, isynnerhet som nästan hvarje talare försäkrat motsatsen. Man hade trott att sparsamhetsgrundsatsen nu skulle kunna på allvar tillämpas, och detta kunde sicke låta sig göra utan att gripa in på de gamla anslagen. — En afsigt med representationsreforI men var visserligen, att ett så nära förhållande skulle bli rådande mellan ministeören och representationen, att den sednare ej utan särdeles vigstiga anledningar skulle säga nej till den förres anslagspropositioner. Men som vi ännu icke äro vid detta mål, emedan ministeren och representationen ej tillräckligt känna hvarandra, så ansåg talaren för sin del det ännu vara för tidigt att göra ett jemförelsevis obetydligt anslags berilJande eller förnekande till en kabinettafråga — om vi ock i en framtid möjligen kunna komma derhän. om utrikesministern icke destomindre sdvarhölle sin mening, så måste talaren afstå från ssitt. yrkande och förordade bifall till 1:sta och Åsidje punkterna af sin reservation oförändrade, sden 2:dra med höjande af det der föreslagna be(lonnet 5N NON rdr till 70.000 rdr: hvariemte tal.