Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 mars 1867, sida 2

Coronas ansigte antog en askgrå särg, men tjenstemannen sade leende: — Godt, sennorita, vi skola draga försorg om att han stannar i ert sällskap! Upp med dig, min gosse! Har du inte 0 att den unga damen längtar efter 18? — Hon ljuger, utbrast Corona i dödsångest, — denne sennor känner mig, — han vet att jag är en ärlig man! Inte sannt, sennor, — inte sannt, ni vet ju att jag ingenting haft att skaffa med dessa menniskor? — Ljuger jag, — du sege, eländige skurk! tjöt nu den ursinniga megäran, — jag skall bevisa dig om jag ljuger eller inte! Släpp honom inte, sennor, han är den största bofven af alla, och ni har i honom gjort en ypperlig fångst! -— Hjelp mig, sennor! hviskade mulatten ännu en gång i dödsångest, men Rafael vände sig med afsky ifrån honom, och tvenne af gensdarmerna hade redan gripit honom, fastsurrade hans händer på ryggen och hjelpte honom upp på en åsna, som knappt kom i jemnbredd med de båda andra, förrän den rasande negressen spottade på dess olycklige ryttare och derefter öfverhopade honom med en störtflod af förbannelser. Fyra af gensdarmerna sutto nu upp för att följa de fängslade missdådarne, medan ulanpiketen kom långsamt uppför gatan för att tjena som eskort genom qvarteret. Det var ej troligt att negrerna skulle göra ett försök att med våld befria fångarne, men det var dock bäst att vara försigtig. De öfriga gensdarmerna sammandrefvo emellertid på ett något summariskt sätt äfven boskapen, för att taga den med till