Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 mars 1867, sida 3

icke redan, så skulle man dock kunnat ana, att den var af emmande stam och inympad på den norska sagolitteraturen, då den skarpt framstående tendensen röjer ett högt civiliseradt foslks fabeldiktare och strider mot folksagornas anda. Af de öfriga sagorna ha flera nära slägtingar i vårt lard, såsom är naturligt nog; märkligare är, att mav funnit beslägtade sagor hos folk, hvilka icke, så vidt kändt är, stått i någon omede bar eller medelbar beröring med hvarendra — en omständighet, som gifvit anledning till åtskilliga bypoteser och siutledningar af dels historisk och dels psykologisk natur. Intressant är det också obesaidligen i många fall att spåra sagors vandringar öfver land och haf, att sinna huru emigranter föra dem med sig på sina långa resor, om de ock lemna så mycket anvat qvar i bemlandet. -— Dea sista af de i detta häfte förekommande berättelserna, ,,Gutten med Öldunkenk, är samma saga, som ligger till grund för Blanches komedi: ,,Döden sadder. A.