Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 mars 1867, sida 3

den, som eljest anses fridlysta. ÄAllmänheten tyckes mången gång antaga, att författarlifvet är så ljuft, att det är ej mer in rätt och billigt att den blandar litet galla i det, den tror, att produktionen tillgår på det sätt, att författaren, när lusten påkommer, blott skakar ur armen, och att skaldestycken, romaner och noveller då vexa upp på papperet helt enkelt och obenindradt. Den inser icke, huru många marbetningar, förändringar och filningar ifven de största mästares arbeten mången sång fått undergå, innan de vunnit sin klassiska fulländning, och de besinna icke mru ofta det inträffar, att en författare nåst kämpa med de största svårigheter ch motgångar, äfven när han haft en pperlig Själsprodukt att bjuda publiken på, derför att han icke varit känd. Och dertill kommer att kritiken måste ha sitt yrd i spelet, att den med eller utan skäl ittalar månget ord, som faller nära nog som smält bly på mången hoppfull förattares hjerta. Allt detta gör att förfatare och författarinnor icke just kunna sägas dansa på rosor, allmänneligen taget, om än, såsom vi hoppas, det ej i vårt and är fullt så illa stäldt för dessa sednare, som det enligt förf:s uppgift är i Norge. Hon yttrar: Ack! det hade ingen nöd om det endast vore någon särskild lifsyttring, t. ex. i författarskayet, som hon uppgaf anonymiteten, men hon upprifver den i allt. Och isynnerhet en ensam, af ngen familj omgifven och beskyddad qvinna har från detta ögonblick intet privatlif mer, intet sömsle, hvari hon kan dölja sig. Och det är ej llenast hennes andliga alster, som hon måste fina sig i att se recenserade, utan hennes handlinvar, hvarje hennes rörelse, hennes husliga ställling, barnuppfostran, själstillstånd, korteligen henies förhållande till Gud och menniskor blir från letta ögonblick invigdt till allmänt skärskådande och uppmärksamhet. Och hvilken uppmärksamwet! Uppfylld med alla de föreställningar, de stecotypa förutsättningar, hvilka angripa allt som igger utanför regeln. Och hvad gifver man henne igen, för att hon sålunda beröfvas anonymiteen, den ensammas vän, och påtvingar henne en ffentlighet. Hon känner blott dess törnen, men ger icke dess fördelar. Hon har fått en mans uppgift, en mans ansvar, men hon åtnjuter icke en mans lön, icke en mans rättigheter. — Dessa fördelar, de tillbjudas henne icke, de komma henne icke till mötes, de måste gripas och fordras, och — der förutsättes i tysthet, att hon icke skall gripa, icke skall fordra. I vårt nationalmedvetande finnes der ännu ingen sådan plats för qvinnan, der har aldrig funnits någon. Måhända skall ett halft årbundrade gå förbi, innan en sådan beredes henne. En qvinna existerar hos oss blott i och genom familjen, det är mannen; beröfvad detta tillträdestecken till lifvet och dess högre och bättre intressen, är hon intet, intet, vore hon än snillrik som Aurore Dudevant och statsklok som M:me Staöl. Öfver den ensamma qvinnan ha århundraden uttalat sitt menetekel; invigt henne till att dö, men icke till att lefva, invigt henne till saknadens, ensamhetens och glömskans död. Men huru skall en författarinna, hvars kall det blef att skildra, att återgifva lifvet i dess många för mängden dolda uppenbarelser, kunna göra detta, när hon är utestängd derifrån. I egenskap af bi fordårar man bästa vara, men bien få icke ,,svärma. I hennes skrifter får icke finnas något som är tråkigt, inskränkt, trivialt; ungdom och friskhet böra strömma deri, men sjelf är hon länkad vid det som är smått, trivialt — tråkigt. Kommer ett af dessa momenter i vårt samfundslif, då detta liksom slår ut till blomma, till fest, så älskar hon sådana momenter och vill vara med; men den ensamma qvinnan är icke bjuden till lifvets fest. Hon vill sjelf söka lifvet, hon vill söka det i nya bilder och förhållanden, i umgänget med själsfränder; hon vill samla till kupan för den ensamma qvinnan, för den utpekade sluter sig allt. Till heder för vårt land ha vi ju icke anledning att säga med afseende på denna förf:s skildring af norska förhållanden: tout comme chez nous! eller hur? Sjelf har förf. varit utomlands och samlat till kupan, och resultatet deraf anse vi som det bästa i denna bok. Vi följa henne med nöje på hennes vandringar i Berlin och beundra finheten i hennes iakttagelser, vi smittas af den djupa känsla, hvarmed hon vallfärdar till den boning, hvari Warnhagen von ULnuse och hans snillrika maka bodde i lifstiden, vi besöka jemte förf. Fanny Sewald och känna vårt hjerta klappa med förf:s, då hon står framför den berömda tyska skriftställarinnan och armas med vår norska väninna öfver det alla mottagandet. Och vi studera under hennes ledning lifvet i de parisiska pensionerna, fatta medlidande med de tillbakasatta, mindre bemedlade pensionärerna, vredgas på de egennyttiga pensionsföreåndarinnorna, småle åt det mekaniska illskapslifvet i den eleganta engelska pensionen och tacka Gud för att vi ha ett get hem. Skildringarna äro mycket lyckade, bära trohetens prägel och röja ständigt huru spirituell, finkänslig och på samma gång skarpsinnig författarinnan är, om hon än ej i likhet med sin berömde broder kan räknas bland de rikt begåfvade andar, hvilka lysa såsom stjernor af första ordningen på diktens himmel. Detär något i denna norska qvinnas tankegång och framställnin t, hennes vackra, poetiska taslor och drömmar, som erinrar oss om Fredrika Bremer, om vi än måste erkänna, att denna sednare i många fall är henne betydligt öfverlägsen. ,En brefvexling är ett utkast till tvenne hjertans historia i brefferm, som förf. vill inbilla läsaren, att hon erhållit genom posten från en bagareenka i Porsgrund, men vi veta nogsamt att man i detta hänseendet ej bör lita på författares uppgifter, då dylika ofta neg bruka skrifva sina produkter på fingerade personers räkning. Hvad brefven angår, så röja de liflig och fruktbar fantasi — så mycket att de nästan förekomma oss fantastiska. Underligt är, att en flicka, som säger sig vara så föråldrad till själen, att hon derföre måste slå upp med sin tre år yngre fästman, har nog ungdomlig — vi skulle nästan vilja säga barnslig inpillningskraft att skrifra sådana bref som de, hvilka ,Helena skrifvit. I ZJIi333 Alb hanna tak ( InoA PAN