Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 mars 1867, sida 2

röst kunde komma från en så eländig kropp. Gumman hade emellertid blifvit mildare stämd genom det smickrande tilltalet och fortfor efter en kort stund, i det hon skakade på hufvudet: -— Visste inte att gosser, Scipio, återigen ville sälja en af korna; — bah, han fär sjelf tala med er. — Dervid tog hon ett litet horn, som hängde vid dörren, och blåste en gäll, långt utdragen ton. Derefter hängde hon åter upp hornet på sin plats och sade, vänligare än förut: — Sätt er, sennor, jag kan inte bestämma något dervid, jag är endast en fattig, gammal qvinna, som lefver ensam här hos mina båda barnbarn. Plickan är i sten för att sälja mjölk, men gossen är hemma; kommer straxt, och korna tillhöra egentligen honom. Sätt er, hela huset står till er tjenst. Gumman blef höflig, emedan hon trodde att hennes barnbarn kunde afsluta en fördelaktig handel med fremlingen, och Bertrand följde inbjudningen. Så obemärkt som möjligt, ty gumman betraktade honom stundom misstroget, observerade han nu rummet och om han skulle upptäcka något ovanligt, — men utan resultat. I likhet med de svartas kojor, som aldrig visa några beqvämligheter, och ännu mindre någon lyx, var rummet endast nödtorftigt möbleradt. Enlast på en hylla vid den ena sidan lägo några nya bjert färgade sidendukar; men legrerna sätta i allmänhet högt värde lerpå och äro slösare ifråga om dylika orydnader. . Och skulle han börja ett samtal med summan? Han försökte det; men hon förlef enstasvig och gaf honom endast korta, undvikande svar, så att han snart märkte