Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 mars 1867, sida 2

ribaldi sitt tal — detta jornfasta folk att äfven taga den likaväl som den första impulsen iron. rska frågan och sålunda föra oss till Evm — vår hufvudstad. Dagen derefter mtog generalen en mängd deputationer samt besök af åtskilliga senatorer och deputerade. Om esbermiddagen invigde han i universitetets försal en minnessten öfver de under äret 1921 (då den första piemontesiska uppresningen skedde) på detta ställe sallna studenter. Här höll han ett kort tal, genom llvilket han helt och hället hänförde den akademiska ungdomen, isynnerhet då han nämmde de städer och provinser, som ännu borde annekteras (Wälska Tyrolen, Istrien och Rom), till hvilka han, på skedd uppmaning, äfven lade sin födelsestad Nizza. Om aftonen deltog han i cen festmåltid, som var anordnad af nästan alla stadens notabiliteter. Från Turin skulle Garibaldi begifva sig till Alessandria, der han blifvit inbjuden till ett besök, och derefter ämnar han uppehålla sig på en villa vid Lodi, tillhörande hans vän Pallavicini. Der skulle han qvarstanna tills parlamentet öppnades — hvilket, som kändt är, redan inträffat — i hvars förhandlingar han ämnar deltaga. Det gäller som en afgjord sak att en spänning inträdt mellan Pius IX och kardinal Antonelli, hvilken icke synes vara öfvergående. Kardinalen har — som bekant är — alltsedan 1848 varit hans förste minister och har — äfven under de brydsammaste förhållanden — aldrig vikit från den helige sadrens sida. Förhållandet dessa begge män emellan har utan tvifvel, genom de gemensamma olyckorna, föranledt till en ovanlig förtrolighet. Antonelli har aldrig låtsat em någon afgörande inverkan på ärendena, utan har afstått äran att regera uteslutande åt påfven sjelf, ehuruväl det icke varit obekant, att kardinal-statssekreteraren städse utöfvat det största inflytande på förvaltningen. Visserligen har någon gång det goda förhållandet dessa höga personer mellan varit mindre godt, men detta har då hastigt förändrats. På sista tiden, då äfven kardinalens helsa blifvit allt sämre, synes hans förra eftergifveahet hafva upphört, hvartill följande till största delen torde vara anledningen. Faktiskt är nemligen att påfven sjelf på det kraftigaste förordat alla de reorganisations-förslager, som de vänskapligt sinnade makterna tillstyrkt, samt att öfvergiva det system, som. var grundadt på peterspenningen och utlindsk intervention. Dessa på sednare tider af Pius IX alltid uttryckta åsigter, helt och hållet stridande mot kardinalens egna, anses hafva vållat misstämningen, hvilken af många befaras skall förorsaka en brytning. 4