Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 mars 1867, sida 2

es böteberg den 22 Mars. —om någon mening ligger i baron Raabs bekant:, interpellation till h. exe. utrikesministeru, skulle det väl vara den, att vårt land i nårrarande ögonblick befinner sig i ett ovanligt farligt läge, som kräfver utfomordentliga krafcansträngningar till betryggande af vårt oberoende. Om interpellanten i allmänhet beklagat den njugghet de föregående rikets ständer visat i fråga om anslags beviljande uil vårt försvarsverk, riktar han nu särskildt ett tadelvotum mot andra kammaren dess beslut rörande den föreslagna förändringen i beväringsstadgan och mot statsutskottet, som afstyrkt bifall till större delen af de anslag K. M:t äskat för ökad öfning och tidsenligare beväpning af vår armå. Han kan för denna riksdagens och dess statsutskotts hållning icke finna någon annan förklaring än en obegriplig blindhet för de faror, som enligt hans förmenande nu hopa sig öfver täderneslandet. Granskar man motiveringen till baron Raabs interpellation — och det är naturligtvis i denna som man har att söka redogörelsen för de skäl, på hvilka han grundar sina farhågor — så finner man der, äfven vid den noggrannaste analys, egentligen ingenting, som kunnat föranleda dem ärade representanten att så uppjaga sin egen och andras fantasi. Att vi hafva en mäktig granne i Ryssland, och att vi hafva sårbara punkter på våra kuster är något, som vi alla förut vetat, och för hvars skull just en så mägtig rörelse i landet gitvit sig tillkänna för vårt nationalförsvars ordnande på folkbeväpningens breda, oomkullstötliga grundval. Men dessa förhållanden äro at det konstanta slaget: de hafva existerat för flera år sedan på samma sätt som nu och berättiga icke till tal om utomordentliga faror i närvarande ogonblick. Dessa söker han ock på annat håll och finner dem 1) i den allmänna politiska ställning, hvilken uppkommit genom förlidet års vigtiga händelser, med andra ord i hvad han kallar den gamla tolkrättens upplösning och i den ,alliansernas frihet, som sedermera inträdt, samt 2) i det intima förhållande, som på sednare tiden skall hafva uppstått mellan verldens trenne största magter, Ryssland och An:urika. Hvad nu den förra af dessa punkter beträffar, så måste det vara särdeles få och ke särdeles klarsynta statsmän, som i likhet med baron Raab kunnat finna någonting betryggande för staterna i allmänhet och för Sverge isynnerhet uti de solkrättsförhållanden, som hade sin grundval i de nu lyckligt tillintetgjorda Wienerfördragen. Flera hafva de varit, som just i dessa, all rationel folkrätt, alla nationernas naturliga sympatier och sträfvanden trotsande fördrag sett en af de förnämsta källorna till den oro och de skakningar, som efter år 1815 hemsökt Europa. Uppenbart riktade mot dessa sträfvanden voro de en utmaningshandske, kastad i ansigtet på folken, som ej heller, närhelst ett gynnsamt tillfälle dertill erbjöd sig, tvekade att upptaga den. I det skall den rade represeutanten säkerligen gifva oss rätt. Men med allt detta utgjorde de lik