Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 mars 1867, sida 2

tycktes andas lättare, då hennes sar anlände i detsamma och redan i förstugan utropade: — Nå, se det var rätt, gosse! Hvar har du hållit till så länge, din kringströfvande krabat? Jag har sgå mycket alt säga dig, men han visar inte ens nästippen, — och dervid skakade han den unge mannens arm med den största ifver. Vi hade i alla fall ej kunnat uträtta något, sade Rafael, — ty genom atientatetj tycks hela Lima hafva förlorat hufvudet, en sådan skräck inge de många häktningarne. — Emedan ingen af patrasket kämner sig säker, skämtade Bertrand, — ty alla ha de något på sitt sainvete, och då någon af dem blir insatt, frukta de naturligtvis att han — äfven om det vore deras bäste vän — skall yppa allt hvad han känner; för att freda sitt eget skinn. De veta ju sjelfva att de i hans ställe skulle göra precis på samma sätt. Ja, ja, sådant tjenstejägarepatrask! Då föredrar jag en ärlig stråtröfvare, som öppet säger: Jag är en skurk och tar hvad jag kan. -En ärlig? log Rafael. — Men jag kommer ibåg, fortfor han allvarsamt, — att edra stråtröfvare dock ej låta skämta med sig. IIlar du kanske återigen träffat på din ryttare? — Nej, men jag har sett blodspår på vägen samt funnit liket efter en rånad och mördad man. Bertrand nickade allvarligt. — Ja, sade han sakta, — det är följderna af att Castilla har afskaffat dödsstraffet, ty för rängelset frukta de ej det minsta. Då en gång det nya cellfängel