Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 mars 1867, sida 2

att vara uppriktig, med saker, som egentligen ej angå mig. Tuanita blickade upp, ty hon förstod ej första ögonblicket hvad Lan menade. Huru täck var ej den unga flickan denna morgon, hvilken fin, genomskinlig rodnad färgade hennes kinder, huru klara och trofasta hennes vackra ögon betraktade honom; och derjemte likasom frågande meningen at hans ord! Rästan ofrivilligt anställde Ruaer i tankarne en jemförelse mellan Lydia och Juanita, och han tillstod för sig sjelf att den, som ieke kände Lydia, måste anse Juanita skön, Men Lydia var dock skönare; hennes eldiga, kloka ögon gåfvo hennes ansigte ett helt annat uttryck, och hennes leende, — ja, det var verkligen förtrollande. Juanita nedslog rodnande sina blickar, ty Rafael hade så forskande betraktat benne, och hon sade skyggt: — Jag förstår er icke, sennor, — saker, som ej angå er? — Ja, sade Rafael tankspridd, — jag har egentligen endast sysselsatt mig med andras angelägenheter och kanske ej skördat mycken tack derför, och hitintills uträttat föga. Men hvar är er far, Juanita? — I cacaoplanterirgen, men jag har redan skickat bud ned till honom att ni är här: — — Tack; — men hur har ni sjelf befunnit er? Jag mins att ni inte var riktigt rask, då jag var här förra gången. Jag tror att ni arbetar för mycket, Juanita, — skona er litet. Betänk att er far j har någon annan i verlden än er, och itt ni måste spara er för honom. Juanita log, men dervid låg ett djupt vemod öfver hennes täcka drag, och hon