Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 mars 1867, sida 2

stor torsk, vågande omkring 4 norska ff., som hade icke mindre än 19 stenar, hvilka tillsammans vägde 2!, d. Göteborg den 21 Mars. Enligt hvad telegrafen i går meddelade oss har utrikesministern grefre Manderström samma dag i förste kammaren besvarat frih. Raabs interpellation, 1) huruvida de grundade förheppningar, som K. M:t för två månader sedan uttalade, att vi nämligen skulle fortfarande få åtnjuta fredens välsignelser, ännu ega samma giltighet som i det ögonblick de uttalades; 2) om det intima förhållande, som emisskänneligen uppstått mellan verldens tvenne största magter, Ryssland och Amerika, möjligen kan komma att utöfva något inflytande på den trygghet, som den s. k. Novembertraktaten ansetts bereda oss, samt 3) em utrikesministern till äfventyrs har för afsigt att, såsom år 1863, lemna representationen del af sådane diplomatiska skriftvexlingar, som egna sig att gifva densamma en ledning för sitt omdöme om vår verkliga ställning till främmande magter. Att döma af det kortfattade telegrammet rörande grefve Manderströms svar på dessa frågor har Hans Excellens icke velat begagna det tillfälle som hr baron Raab genom sin interpellation välvilligt erbjöd regeringen att skildra utsigterna på landets fredliga utveckling såsom förmörkade och — kräfvande alla de statsanslag oafkortade, som regeringen begärt till vapen och utvidgade militära öfningar för vår stående här och beväring. Landet skall utan trifvel hålla grefve Manderström räkning för denna hans moderation. Den långa och till formen väl hållna motivering, hvilken interpellanten förutskickat sina förfrågningar, är desto mer egnad, för att icke säga beräknad, att väcka ,sensation och uppskrämma inbillningen. Också lärer det intryck som den vid uppläsningen gjorde på första kammarens ledamöter, varit ganska märkbart. En närmare granskning af de skäl, hvarmed baroa Raab utrustat sin interpellation, torde dock i betydlig mån försvaga, om ej alldeles utplåna verkan af densamma på representationen och på allmänna meningen. Motiveringen börjar med ett klander af den njugghet, som de förra rikets ständer i allmänhet skulle hafva visat i beviljandet af medel till rikets försvar. Att så skedde under en tid, då kriget tycktes vara bannlyst från jorden och man invaggade sig i förhoppningar om en evig fred, var mindre underligt; men att nu, sedan kriget rasat i alla verldsdelar och helt nära våra gränser, nu då hela Europa på fullaste allvar rustar till krig, bygga på fedens varaktighet vore — säger baron Raab med begagnande af ett ofta upprepadt yttrande — ,, mer elt fel, det vore en dumhet. Och likväl synes (fortfar han) en stor del af vår nation hängifva sig åt ett sådant hopp. För att visa, huru farligt och ebefogadt detta är, påpekar han den annexionslusta, som skulle hafra gripit Europas stormagter och tillintetgjort den hitintills bestående folkrätten, samt framdrager å andra sidan Danmarks, Hollands, Belgiens, Baierns och Schweiz exempel, hvilka länder, hörande, i likhet med Sverge, till Europas mindre stater, för närvarande nedlägga stora kostnader på sitt fö svarsväsende, dertill nödgade af det osäk politiska tillståndet och af de storas benigenhet att uppsluka de små. Men intetdera af dessa länder har ett farligare grannskap än vi. Tvärtom är vår ställning farligare än deras. Det vore ett vådligt sjelfbedrägeri att underskatta Rysslands omätliga resurser eller inbilla oss, att icke den tanke der skall en gång göra sig gällande, att Östersjön, likasåväl som Svarta Hatvet, egnar sig till rysk insjö. För att icke tala om Norges Finnmarker, hafva vi sjelfva sårbara punkter sådane som Gottland och Karlskrona, och om ett krig utbröte mellan vår östra granne och : någon annan stormakt, skulle de krigfö-i rande hafva sådant gagn af någon af dessa! punkter, att vi blefve tvungne sluta oss till . c 8 den ena sidan eller den andra. Hvad göra vi likväl för vårt försvar? Man måste frukta, att allt för många, af kärlek till freden, låtit dåra sig att tro på krigets omöjlighet. Huru annorledes förklara, att andre kammaren afslagit Kgl. Maj:ts proatt vara uppriktig, med saker, som egent-t ligen ej angå mig. 1 Juanita blickade upp, ty hon förstod ej sw Fn—