Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 mars 1867, sida 2

streck, utfördt utan all öfverliggning, af några unga våghalsar, och svårt, kanske alltför svårt hafra de bötat derför, medan de egentliga, dolda upphofsmännen dertill klokt nog höllo sig på afstånd och troligtvis äfven undgå sitt välförtjenta straff. Under detta samtal hade de åter gått ut på gården, hvarest en högre officer stod utanför staketet och bad om tillstånd att få tala med hans excellens. Det var öfverste Desterres, och skildtvakten rapporterade det till sin officer. — Jag beklagar, herr öfverste, sade denne och framträdde till staketet, — men jag har hans excellens uttryckliga order att ej insläppa någon denna morgon. Han vill vara fullkomligt ostörd. — Men han skall väl tillåta oss, sade öfversten ifrigt, — att framföra våra lyckönskningar för den nästan underbara räddningen af hans dyrbara lif. Han vet ju huru innerligt vi äro fästade vid honom, och -huru förfärlig vi måste finna blotta tanken på att förlora honom. — På eftermiddagen skall hans excellens troligtvis emottaga sina vänners lyckönskningar, sade officeren; — men nu kan jag ej göra ånnat än lyda de order jag erhållit. Öfversten insåg att ingenting kunde invändas deremot, och med högra handen stödd mot en af jernstängerna, och den venstra hvilande mot sabelfästet, stod han ett ögonblick och stirrade mot marken. Slutligen sade han: — Godt, kamrat, gör mig då ätminstone den tjensten och säg hans excellens i hvad afsigt jag har varit här, och bed honom förunna mig ett ögonblicks audiens i eftermiddag.