Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 mars 1867, sida 2

Men i samma ögonblick öppnades åter palatsets stora port, från hvilken de sex unga officerarne framträdde, några med sina dragna sablar ännu i händerna. Patrull, framåt marsch! ropade Pablo, det han skyndade sram ihed dragen sabel för att ställa sig i spetsen för sitt folk. — Der öro förrädarne! röt underofficeren. — Färdigt gevar, kainrater, lägg an! — Rädda presidenten! Soldaterna tycktes i första ögonblicket ej riktigt veta hvad de skulle göra. Ville ofseerarne verkligen tvinga presidenten aff hemförlofva dem? Men de slingo ej tid all öfverlägga. Nästan ofrivilligt hade hvar och en spänt hanen på sitt gevär och lagt an. — Fyr! kommenderade ynderofficeren! fyr, den som ej är en förrädare! — Ned med edra gevär, ropade Pablo, — men för sent. Sergeanten sjelf hade lagt an på honom i skottet small, den olycklige unge officeren stupade: Gevärselden smattrade oregelbundet: Nu framstörtade äfven palatsvakten; — åter smattrade tre, syra skott. — Därar! röt Antonio, den enda ännu osårade, då han såg sina kamrater stupa omkring sig. — För hvilka ha vi vågat våra lif om inte för er! — Fyr! kommenderade nu underofficeren för vakten, som ej ville stå efter de andra, och den unge officeren träffades samtidigt af tre kulor, så att han störtade död till marken. Öfverste Desterres, som ännu icke hade uppnått palatset, sporrade nu sin häst och höll i nästa ögonblick utanför staketet: Men knappt såg lan sammansvärjningens olyckliga offer ligga i sitt blod på gården