Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 mars 1867, sida 1

som tycktes presidera här, — i hvarje fall voro de öfriga hans gäster, — vi ha redan gått för långt. — Det inser jag inte, återtog den liggande lugnt och skakade på hufvudet. — Om det är för sent eller ej, beror endast af oss sjelfva; ty om vi i morgun bittida, eller snarare i dag bittida — ty midnatten är längesedan förbi — icke vid bestämd timma äro på ort och ställe, så förblir allt vid det gamla. — Men vi hafva satt vårt ord i pant. — IIos hvilka? sade den unge officeren och reste sig hastigt från soffan samt betraktade sin vän, — hos dem, hvilka hafva funnit för godt att stanna bakom kulisserna för att springa fram i det rätta ögonblicket och tillrycka sig sin andel af bytet. Fördömdt litet bekymmer skulle de göra mig! Icke för deras skull riskerar jag mitt lif, och ej ens för Santomos skull, tillade han dystert, — ty vår gubbes lillfager är mig långt kärare än hela den menedige patronen. — Men hvarför då i Herrans namn en revolution? skämtade den gamle kaptenen, — då ha vi ju icke behöit den! — Det ha vi inte heller, sade den unge mannen sorglöst, — och att vi nu revolutionera är rent af öfvermod å vår sida — vi ha det allt för bra! — Du talar barnsligt, Pablo, sade den unge värden, hvilken hade stigit upp för att hemta nya vinbuteljer från ett sidorum, emedan han för längesedan hade låtit sin betjent gå till hvila, och likväl har det just varit du, som i början ifrade mest för saken. — Det förnekar jag ej ett ögonblick, vän Antonio, sade den tilltalade, — men