Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 mars 1867, sida 1

— Stackars Candelaria! svarade Nafael icke utan en anstrykning af ironi, oaktadt han mot sin vilja kände sig smärtsamt berörd vid minnet af sordna dagar. Men plötsligt framstod en annan bild för hans inre syn. — Och hur mår min vän Basilio? fortfor han hastigt; — jag har ej sett honom på länge. Har han gjort goda framsteg 1 sång? — Don Basilio? Im, bra så vidt jag vet, sade den gamle herrn något förlägen, ty han insåg hvad don Rafael menade med sin fråga. — Föröfrigt äro vi endast obetydligt bekanta med honom och träfa honom så sällan, att vi ej känna nåsot närmare om honom. Jag tror till och med att han har lemnat Lima sedan nåson tid. — Verkligen? sade don Rafael och beraktade sennor Niradia skarpt, — har van således upphört med sina sänglektioner? — Sånglektioner? frågade den gamle werrn förvånad. — Det måtte vara ett misstag, ty så mycket jag vet har min lotter ej tagit några sånglektioner under de sista tre, fyra åren. — Men här viker jag af, don Rafael. Skall jag åter försätves bedja er att rätt snart gladja oss med ert besök? Glöm inte edra gamla vänner. En gammal är alitid mera värd in tre nya. Vi återse hvarandra således vart. De mina skela glädja sig, då jag ätminstone kan säga dem att jag har träffat er på gatan. Och med en hjertlig handtryckning nickade den gamle herrn åt honom och vek af in på nästa gata för att återvända hem. Rafael blickade förvånad efter honom och tänkte: IIVad i Guds namn har då inträf