Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 mars 1867, sida 3

Så skålades med fröjd och gamman, ilTill dess att dagen slutad var; on Men klart stär för oss allesamman t Den stunden i vårt minne qvar. en vi gingo nu till segels samt skiljdes åt vi Rifö hufvud. l. och jag satte till ,,bredfock la I samt styrde sydvart för att å af mig anvisad en ställe ankra öfver natten och tidigt på morgoner en börja vårt fiske. Vinden var laber, och det herr ra Jigaste månsken försilfrade öar och skär, klippo! och vatten. Tystnaden, som endast afbröts a ta hafvets sakta brus mot skären, båtens lätta vagg tt ning och det af millioner gnistor lysande kö eI net, egde någonting oemotständligt romantiskt fö telen allvarlig betraktare. Allt mer och mer utSt I bredde natten sina väldiga vingar öfver skärgärdens vikar och sund. Dagen hade varit särdeles å qvalmig, och de friska flägtarne af den nu råYI dande nordliga vind?r voro högst behagliva, såsom Å på en gång svalkande och förande oss framåt. m En afton eller rättare en natt sådan som denna, — ombord på ett seglande fartyg, är ett af de angenämaste ögonblick i en menniskas lif; heanes oro4 liga ande, som jemt vill framåt, sväfvar äfven nu 2 I framåt mot okända (men derföre så mycket mer CI pikanta) händelser eller ärventyr, allt under det kroppen hvilar och naturens herrhga omvexlingar slocka till begrundande. Utkomne genom ,stora Knarrholme-sund läto vi våra ankaren gå och gingo äfven sjelfva till kojs. Sakta vegga böljor små; Snäckorna, som på dem gunga, Emot sidorna de slå Och sir milda vaggsång sjunga. Lilla knarrens stämma hör Man från shäret sorgligt darra, Och till örat vinden för . Ljud af grodorna, som knarra. Dock snart uti öster den gyldene strimma Alltmera sig höjer vid synkretsens rand; Då flyr såsom skuggor den blekgråa dimma, Som hittills har herrskat kring öar och strand; sOch strimman vidsar, i purpur den flammar; Men klipporna ligga så mörka nerför: Hur skarpt morgonrodnan aftecknar dess kammar Mot guldfransadt moln, som sig öfver dem rör! I Snart tusende gnistor, dem konstnärn ej målar, Omsväfva en punkt uppå klippornas kant, Och Phoebus kör fram sina gyldene fålar Med manar af purpur och skor af demant. Nu lifvas naturen — hör, måsarna skrika, Och ejdern den ropar, och lärkan slår drill; En tumlare kringstänker perlregnet rika, Och makrillen slår efter yrvaken sill. 1 Väckt af talande röster tittade jag upp genom luckan och såg min vän L. i ett högst omorgnadt tillstånd, småsvärjande ötver, att han frusit. — Hvarföre IUde du dig ej ombord hos mig, i som jag bad o frågade jag. : — Ja, det var dumt, jag har frusit som en I hund — yttrade L. — Kom ombord och drick kaffe här, det är redan färdis.. — Nej tack, jag går till ,,Bratten och dricker kaffe och äter frukost på samma gång; följ med! — Klockan är ej 5 ännu, låt oss fiska lite först! här brukar nappa ; du ser, att här ligger ett halft dussin båtar förut. — Hu! nej, vi gå först till Bratten, dricka kaffe, sedan följer jag dig, bvart du vill Kör för det, då segla vi sedan till Sjumansgrottan. — Ja, till Con Horn, om du vill, men först kaffe med meiu. Vi satte nu till segel och fl gledo för den labra morgonbrisen till vår b melseort. Under tiden gjordes toilette, hvartill törnämligast användes en pyts friskt vatten, en n handduk begeln, (som var ungefär 4 tum i ani). , — Frukost intogs på Bratten, der jag sade på att medelst dref, tjära och ett vedträ förfärdiga en slags fackla. Nu företogs färden genom det vid lågt vatten knappt 4 fot djupa ,Donsö sund, och sistnämnde ö passerades. Som vinden friskade något, anlände vi ungefär kl. 9 till Sjumansholmen, hvarest vi inlupo i en liten af naturen särdeles väl denaod hamn. Här badades under mycken fruktan tör några stora längtrådiga maneter, hvilka syntes i det klara vattnet liksom lura på rof. Vi undgingo dem lyckligt och kände oss liksom nyfödda af det uppfriskande badet. Hastigt Ned i de Vågorna blå; Smidiga slöjor Smekande svepa Sig omkring sidor, Armar och barm. Tröttade kroppen Skänker du helsa, Lifvar du åter, Svalkande bad! Herrliga njutning, Dig vill jag prisa Som det förnämsta, Sommaren ger. Nu gjordes först en plats i ordning till kök och en dito till matsal, hvarefter vi företogo vandringen till det inre af öv, der den märkvärdiga grottan borde vara belägen. En håt anlände i detsamma från Donsö. och i denna befunno sig tvenne ynglingar, som villigt åtogo sig att visa oss vägen. Etter 10 minuters vandring ankommo vi slutligen till en djup remna i berget och upptäckte emellan några, om hvarandra kastade, stenblock ett mörkt hål. Vid nedkröpo nu och berunno oss snart i en grotta, hvarest på ct af naturen danadt bord några stearinljusbitar stodo, hvilka förmodligen af fordna besökande der qvarlemnats. Vi tände dessa och efter att ha gjort bekantskap med den medrda portvinsbteljen, beslöto vi att vidare inga. Jeg inkröp först i en trång gång, som slutligen började vidga sig, då våra ljusbitar voro utbrunna. Jag tände nu den medförda facklan och inträngde vidare: facklan brann visserligen klart. men i följd af koltjära och det dermed insmorda QMefvet uppfylldes det lilla rummet hastigt af en tjock gväfvande rök. Reträtt beslöts genast, men det var lättare sagdt än gjordt. A. och L. voro ännu i den trånga delen af ingången, så att de ej kunde vända, utan måste arbeta sig ut på samma sätt som kräftorna. Slutligen uppkommo vi, haltqväfda af röken, och Svarta vi voro såsom morianer, Drypande både af tjära och svett; Arbetat hade vi !iksom titaner, Ty uti grottan det blef oss för hett. Hur jag kom däkn, det kan jag ej fatta, Men af försöket jag vet, det gick an, Samt att vi alla begynte att skratta, Då vi nu kommo att skåda hvarann. Legenden om denna grotta är i korthet den, att när i sorntiden lära ha uppehållit sig sju röfvare, hvilka under nätterna utseglade med sin båt. plundrande fartyg och enskilda boningar, samt om dararna kalasade i denna grotta. Kustoch öbaarne ammansatte sig dock slutligen, och efter ett hårddackadt försvar blefvo röfrarne ihjälslagne, dock j, förrän den siste at dem ensam ihjälslagit 7 af ingriparne. Händelsen lär ha passerat i början af 1700alet. Att stället sedermera utgjort ett tillhåll för smugglare och deras varor är mycket naturligt, lå hela ön är särdeles passande för detta ändamål. Efter vårt nyligen omtalade äfventyr gingo vi er till våra båtar, hvarest vår middag nu var ärdig, och vi ämnade just med strykande matlust ntaga densamma, då vi afbrötos af ett ovälkomnet hällregn samt en stark åska. Nu packades