Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 mars 1867, sida 3

uppgifter söka komma gärdagens skändliga brott på spåren. — Jag visste icke att ni var anställd vid polisen, sennor, sade don Rafael nästan ofrivilligt. — Åh, sennor Aguila, svarade Pertena med en artig bugning, och Rafael kunde märka att den nye gästen icke fann hans närvaro här särdeles önskvärd. — Ni bar föröfrigt rätt; jag är ännu icke fast avställd, men biir det innan kort och tjenstgör nu endast vid behof. Sålunda förekom det i dag att denna affär anförtroddes åt mig, emedan en vän till mig, som egentligen skulle öfvertaga den, plötsligt insjuknat. Emedan saken ej täl något uppskof, och sennoritan väl skall tro mig att vi alla taga den lifligaste del i bennes förlust, så erbjöd jag mig att i hans ställe inhemta de nödiga upplysningarne, och jag vågar nu bedja den unga damen att fritt och öppet säga mig, om hon kanske hyser någon bestämd misstanka, eller, om icke detta är fallet, uppgifva detaljerna vid rånet. Ofta är den minsta och ögonskenligen obetydligaste småsak at varde och kan hezagnas som ett vigtigt medel. Jag aubåller således att ni tcktes säga mig allt, äfven det, som ni måhända avser obetydligt. Don Rafael hade ämnat aflägsna sig; men under nuvarande förhållanden uppgaf han denna tanke, och en blick från Lydia tackade honom derför. — Behagar ni icke taga plats, sade den unga damen, — jag her, — sermor Aguila; -som jag finner känna kerrarne hvarandra, men jag själf har ej haft det nöjet — — (Forts)