Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 mars 1867, sida 2

straffa mig genom en isande köld, men, min Gud, huru den arma menniskan blef Itilltygad! — Ser ni den smala, gröna balkongen der borta, sennor? Der hade tvenne junga damer, som under de båda sista dagarne visat den största ysterhet, anbragt en såkallad dundersäck, som ni väl sett på flera andra ställen i staden. Det är ett praktigt skämt, om dundermaskinen är fästad vid ett starkt tåg, som ej kan brista; men i motsatt fall verkligen en farlig sak för den förbigående, som derigenom kan blitva illa skadad. Men hvad brydde de bida vilda flickorna sig derom. Den temligen stora säcken, fylld med allt möjigt slamrande skrot, var upphissad ända till fönsterkarmen och väl undangömd, — man kunde ej urskilja den härifrån, eller kauske hade Stjerna riktat hela sin uppmärksamet hitåt, men just som han skulle passera under balkongen och dervid antog sin noblaste hållning, ramlade dundersäcken ned. Men i stället för att genom strecket hejdas tätt ofvanom det utsedda offrets hutvud, brast tåget. Säcken nedföll på den olycklige dansken och nedtryckte hans hatt öfver ögonen, hvarvid den styfva selbhatten troligtvis skyddade honom mot en allvursam skada. Men nu kom det bästa, ty under alla de närvarandes jubel, och medan han ej genast var i stånd att arbeta sitt hufvud fram ur hatten, neststörtades hela ämbar med vatten öfver honom, så att den arma menniskan inom nägra sekunder liknade en genomvät pudel och kunde likväl icke röra sig från stället förrän han arbetat sig fram ur hatten. Och tänk er nu denna situation framför mina fonster, i min äsyn, och huru han dervid måste vara till mods.