Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 mars 1867, sida 3

mesta af virket utgjordes af tunna, ohyslade bråder. I öfrigt hade han några plankor, bakar och afsågade bräder till likkistor. Verkstads-inventarierna bestodo af 2:ne byfvelbänkar och några hyflar, ett par gamla nafrare och mindre borr i en låda, hvilka voro af ringa värde, men några modeller och timmermansverktyg funnos icke. När likkistorna voro färdiga i Haga brukade Olsson sända dem till Hisingön och hade Andersson inhemsat, att 16 eller 17 sådane ditförts i höst och under vintern. Med anledning häraf anmärkte polismästaren, att då måste en betydlig del af virket ha varit åtgånget när eldsvådan inträffade. Olsson tillfrågades derför huru mycket det behöfves till en likkista, såsom t. ex. en halt tolft, eller måhända mer eller mindre. Olsson: Det kan jag ej uppgifva, ty talar jag ej sanning, så ljuger jag, och talar jag hvad sannt är, så blir det ju sanning. Emellertid medgaf Olsson, att han efter flyttningen icke intagit mera virke i sin lägenhet. Åklag. anförde, att Olsson förut varit utsatt för eldsvåda. Detta hände på Lindholmen, der han egt ett hus, som nedbrann, men fastän detta var assureradt har han dock, besynnerligt nog, icke begärt att få ersättning för brandskadan. Skraddaregesällen O. B. Wallerius bodde i samma gärd, der elden utbröt, men i andra våningen i huset utmed gatan. Han arbetade till kl. 1 11 på qvällen. Derefter begat han sig med ljuset i köket, hvars fönster är åt gården, och såg dit ned. Dervid bemärkte han skuggan af en karl, som befann sig vid trappan, hvilken ledde till afträdet och Olssons vind. Han ställde fram ljuset i fönstret, men då var karlen försvunnen. I anseende till mörkret hade han icke kunnat skönja hvarken vext eller utseende. Derpå lade han sig till sängs, men ungefär 14 timma härefter, innan han ävnu somnat, bultades å porten, dervid han gick ut i köket. Då fick han se att det brann a Olssons vind. Fan hade icke hört att någon gått i porten, som är belägen under hans rum. Plåtslagaren Joh. Anderssons husiru Britta, bade jemte mannen bott å nedra botten i gårdsbyggnaden. Eon visste icke huru länge Olsson uppehållit siz den aftonen i verkstaden. Han hade samma osäll. som vanligt, hemtat vatten i hennes kök. 1 an var då något öfver 7. För omkring en md ad sedan hade hon varit inne å Olssons vind och satt att han hade der en packe bräder, en kvarn men icke några verktyg. En åkare, hvars y mn hon ej kände, körde bort likkistorra, som ulssen förfärdigade, hvilket alltid skedde på wigonen. På fråga uvad åkaren hette, svarade Olsson att det var henom obekant. Hustru Andersson anmä:kte, att han måste veta det. ty hon bede hört Olsson vid ett tillfälle nämna honom i namn, men hon kunde nu icke erinra sig detta. Olsson: Nej, tala sanning, säger jag. Dahlhjel.r yttrade att åkaren vid ett tillfålle afhem at 5 kigkistor på en gång. Hustru Andersson hade äfven sett detsamma, och hade allesammans varit ,svängdas Olsson: Svängda, jo det var roligt, nej se det är uppenbar osanning. Hustru C. Weiterstrand hade bott i samma byggnad. När hon vaknade, såg hon att elden bröt ut å Olssons vind. Hon hade sett Olsson dagen förut flera gånger besöka vinden. Olsson förklarade dessa besök sålunda, att han velat hemta virke derifrån, medan det var så godt väder. Följande dagen kunde det ju slagit om till ful väderlek, derför var det bäst att ha varmt och torrt på verkstaden. Polismäst. Det tror jag nog att Olsson icke tänkte, att det skulle bli så varmt som det gjorde. Hulda Amalia Andersson hade sett Olsson sednast kl. 7—8 på vinden, der ban varit ovanligt många gånger den dagen Emma Charlotta Rundqvist hade seit Olsson kl. mellan 7—8 begifva sig från vinden till verkstaden. När hon vaknade bröt elden ut från vinden, men vedbodarne derunder voro då icke antända. Mamsell Aana Bogren intygade detsamma om eldens utbrott. Olsson påstod liksom vid förra förhöret, att när han och Dablhjelm gingo från verkstaden, lågo vindsoch porinycklarne som vanligt å kommoden i verkstaden. Dahlhjelm vidhöll deremot. att Olsson äfven denna afton hatt vindsoch verkstadsnycklarne hos sig Olsson företedde sitt assuransbref, hvarmed han ville visa ,.att det icke varit så som man utrimrat i tidningarne:. eller att han begärt 900 rår. Iläraf syntes, att han uppgifvit materialierna till 250 rdr, verktygen ull 300 rdr och husserådssaker, kläder m. m. till 350 rdr. En styckjunkare Boberg och en hamninspektor Sandström hade lemnat intyg härom å fö ringsbndlingen S i går omnämnde kande af äkla en, inmanad i häkte. Målet fö