Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 mars 1867, sida 2

Slcilliga helgdagar. Andra kammaren. (Forts. fr. N:o 56.) Hr Svense Med all aktning för deras åsigt, hvilka i religiösa ämnen lägga så mycken vigt på qvantiteten, trodde dock -tal., att qvaliteten vore vigtigare. Det vore icke gifvet att opinionen i landet skulle vara så mycket emot reformen, som man velat påstå; tal. trodde tvertom. Genom ett citat af Jesper Svedberg, bland annat innehållande, att en del helgdagar äro syndedagar i de stora städerna och en från påfvedömet bibehållen surdeg. sökte tal. styrka sin åsigt om de ifrågavarande helgdagarnes obehöflighet och önskade frågans återremiss till lagutskottet. Hr Ahlgren var öfvertygad, att mängden af helgdagar ej bidraga till befordrande af andligt lif och religionens helgd, men ville dock tal. icke bifalla motionen, emedan opinionen i landet lärer vara deremot. Han yrkade, att kammaren måtte besluta, att motionen, i hvad den rörde annandagarne och midsommardagen, icke för närvarande måtte föranleda någon åtgärd, men att firandet af 13:dedagen, Marie Bebådelsedag och Kristi himmelsfärdsdag måtte förflyttas till närmaste Söndagar. Han var för öfrigt öfvertygad, att motionen snart skulle vinna afseende. Hr Bengtsson talade emot motionen. Hr Rehnström sade sig till en början vilja afgifva en protest emot sig sjelt, emot sin vid motionens remiss iakttagna tystnad. Talaren hade nemligen då, såsom många andra, varit en stum åhörare af de häftiga anfall, för hvilka ifrågavarande motion blifvit ett föremål. Denna tystnad hade dock icke å talarens sida inneburit något bifall till nämnde yttringar, än mindre hade talaren velat instämma i det, enligt hans tanke, nog ensidiga vädjandet till en alltid lättrörd känsla, som då egde rum. Talaren hade en annan öfvertygelse och ville nu begagna tillfället att yttra den. Han kunde visserligen icke i hela dess utsträckning gilla hr Hedlunds motion, men hade dock aldrig kunnat misskänna eller misstyda de välgrundade motiver, som derför låge till grund, hvarföre tal. ock, såväl till sjelfva hufvudsyftet som synnerligast i vissa delar, vore af alldeles samma tanke som ham. Så ville tal., som ännu icke ansåg tiden vara inne att afskaffa annandagarne icke heller Kristi himmelsfärdsdag, den han alltid ville behålla, nu egentligen fästa sig vid Trettondedagen och Marix Bebådelsedag. Utskottet hade, för bibehållande af nämnda helgdagar, anfört den historiska betydelsen för deras firande, men tal. kunde för sin del icke anse denna vara af den vigt, än mindre af den nödvändighet för en sannare uppfattning af kristendomen, att ju icke den förra kunde helt och hållet indragas och den sednares firande öfverflyttas till Söndag. Att en bekännelse ,,i anda och sanning., den enda stiftaren sjelf godkänt, skulle derpå något lida, trodde icke tal., men en renare uppfattning möjligen derpå vinna. Det skäl, som utskottet sjelft anfört för Marim Kyrkogångs öfverflyttande till Söndag, syntes åtminstone tal. med lika giltighet kunnat tala för ett lika öfverflyttande at Marie Bebådelsedag. Af dessa skäl och i öfverensstämmelse med hvad tal. sålunda yttrat, skulle han hafva önskat en återremiss, men då detta numera, efter första kammarens bifall, icke tjenade något till, ville tal. bifalla utskottets hemställan, dock icke på de grunder utskottet frambållit, utan i öfverensstämmelse med reservanternas dervid uttalade mening. Hr Medin kunde icke bekänna sig till någon annan åsigt än utskottets, så mycket mer som all försigtighet behöfdes, på det allmogen icke måtte bli förvillad i afseende på religionens helgd. — Det vore förklarligt att man i städerna hyste misstro mot annandagarne, ty man hade der 52 annandagar af allt annat än uppbygglig beskaffenhet i de 8 k. fri-måndagarne. Likväl vore det orätt att skära alla öfver en kam, ty tal. kunde försäkra, att på landsbygden missbrukades hvarken de verkliga annandagarne eller Mändagarne. Hr Reuterkrona ansåg lagutskottet hafva allt för omildt bedömt motionen, då det tillstyrkt att lemna den i dess helhet utan afseende. Denna dom vore för hård, ty motionen förtjenade beaktande åtminstone i vissa afseenden, hvadan tal., i hufvudsaklig öfverensstämmelse med herr Ahlgren, ville bifalla den med några modifikationer. I detta uppe lysningens tidehvarf vore väl icke ett sådant fjät för stort. Hr Henr. Hansson ansåg sig icke kunna medföra ett sorgligare bud till sina kommittenter än det, att de bliitvit förbjudne att fira de ifrågavarande helgdagarne. Denna gång yille man indraga helgdagarne för att bespara några dagsverken, en följande riksdag skulle man kanske äfyen vilja 1