Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 mars 1867, sida 1

utgifvandet vore inskränkt till några få veckor, hvarigenom den alltid blir eti hastverk. Samtalet här under de sednaste veckorna har naturligen ofta vindt sig kring den mycket agiterade resan till Paris, dit hvarje sångare, som vet med sig att han skan få följa med, af själ ech hjerta längtar. Skall verkligen sången representeras på denna stora sekulartillställning, som I benämnes exposition, så vore det väl allt skäl, att vi svenskar, soin väl kunna sägas vara ett ibland de få folk, som verkligen srätt uppfattat quartett-sången, vore med sför att visa, att vi äfven på denna afdelning af bildningsgraderna ha tagit ett stort, sett jettesteg framåt före många andra länder, och på samma gång visa en hop folk, som så der en passant ha hört talas om Sverge såsom ett land, beläget så högt upp i Norden, att tonerna frysa fast i halsen, att vi under Söderns sol, under Parisblåa Julihimmel, ha tinat upp. Den civilicerade verlden vet nog, hvad vi gå för si sångväg, tack vare våra unga sångare soch sångerskor, men dit komma ju både söderhafsboar, kineser, japaneser och alla möjliga barbarer, och de känna bestämdt icke till oss. Alltså vore det nog på sin plats, att vi af landets söner kunde få en laddning afsänd, och då blir frågan om icke just Upsalasången vore den, som vore, om icke värdigast, dock den lättaste att skicka åstad, och som ingalunda skulle göra något slags fiasco. Att hela det öfriga Sverge eger sångare och många utmärkta sängare förnekas af ingen, men det blir i hast svårast att få ihop dem, öfva dem och göra dem förtroliga med method och dylikt. Det blefve aldrig något så helgjutet, som om en kör, öfvad tillsammans under åratal af en skicklig lärare, och som förut här i Sverge tjusat både den ena och andra publiken med sina toner, reste åstad, och dertill kan ingen annan kår ställa upp samma nummertal som Upsala studentkår, ty vid en sådan resa är det allra minsta 100 sångare, som böra uppträda. Att man , gått med håfven förr i alla tidningar vet jag nogsamt, och detta mitt yttrande om Upsalasången kan aldrig anses som en puff, då det erkännes af alla, att Upsalasången vore den lämpligaste, men det lilla ,,aber som alltid ställer sig i vägen, då det är fråga om att röra sig här i verlden, är penningar, och utan sådana kommer man ingen väg; ty det vore obilligt att begära, att några ynglingar skulle, om de ej hade råd, representera den svenska sången; man skall icke representera längre än kassorna ricka, och för dem måhända sätta ,papporna lås och bom, Således återstår af alla utvägar blott en: ett vädjande till den svenska sångens meecenater, att de ville räcka en hjelpsam hand, om de nemligen tycka det vore lönt, att sången skall framhållas som en af våra estetiska talanger, och detta antingen i form af subskription eller, som en person föreslagit i Aftonbladet, att Upsala studentkår ger några konserter på kongl. teatern. Men äfven den summa, som på de sednare visat sig kunna inskördas, blir obetydlig, och den första utvägen blir väl till slut den enda säkra. Och om det kommer att öppnas en subskription, så äro vi här förvissade, att Göteborgs samhälle, kändt för att omfatta all skön konst, icke skall draga sin hand från ett godt verk, som tjenar att höja vårt kära fosterland och måhända bereda det triumfer äfven inom musikens verld. En person har i Upsalaposten föreslagit, att vi äfven i simning skulle utmärka oss och deltaga i en sådan öfver kanalen, men jag fruktar, att vi der komma att ta oss vatten öfver hufvudet. Sedan mitt sista bref har vårt samhälle varit besökt af flere konstnärer, och sednast i går hade vi nöjet höra hrr Books präktiga föredrag af åtskilliga värdefulla saker, såsom Mozarts G-molls symfoni, som är en bland de lättast smältbara af äfven en dilettant inom musiken, och som med sina vorkligt sublima tonsatser står så högt framför t. ex. hans Ess-durs symfoni, som vi för någon tid sedan fingo höra, om vi ej