Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 mars 1867, sida 2

Polisbesöket. På Calle de Valladolid hade grannarne emellertid äfven blifvit oroliga, ty skrattet uppe i de öppna rummen hade upphört, och de upprepade nödropen tycktes ej antyda något skämt. Men de lugnades åter genom åsynen af vagnen, som ännu alltjemt tåligt afvaktade sina herrar och ej bekymrade sig det minsta om oväsendet der uppe. De förklädda kunde ju ej våga att drifva något groft ofog, emedan de voro instängda och fångna genom stegens borttagande. Icke desto mindre samlades efter hand ett antal nyfikna framför Deringeourts hus, och man glömde till och med att slå ut vatten från de midt emot belägna fönstren, endast af intresse huru intermezzon deruppe skulle slutas. Men de skulle ej länge sväfva i ovisshet derom. Deringcourt, som hade sprängt dörren, erfor af Lydia, som just var sysselsatt med den vanmäktiga Adele, hvad som passerat, och sedan han träffat Bertrand, ilade de båda männen genom det fransyska konditoriet ut på gatan. Man hade der visserligen sett de maskerade, men ej brytt sig vidare om dein, och hvart hade de vändt sig? Hvem kunde väl veta det nu? Om de ville hålla sig dolda, så behöfde de blott, -— hvilket de äfven troligtvis redan hade gjort, — afkasta sin förklädnad och helt lugnt gå vidare. Hvem kunde väl antasta dem? Kavalleripatrullen kom i detta ögonblick åter utför gatan, och sedan man meddelat officeren hvad som skett, sprängde halfva styrkan genast bort till Calle de Vallado