na religionens grundsanningar finna s: arka skäl för afvikelsen från en föreskrift, som i sig sjelf synes vara så klar, men som möjligen genom kristendomen förklarats i en vidsträcktare mening än orden innebära. Ivad angår vår gudomliga religions stiftares uppfattning af sabbaten, så är denna för alla bekant. Med visshet vet man det ej, men sannolikt är, att Jesus och hans apostlar iakttogo den judiska sabbaten. Deremot det fullkomligt stridande mot all den kunskap vi ega om Jesu lära och lefverne att antaga, att han skulle stiftat eller gillat ännu andra helgdagar. Ilans lära gick trärtom till en väsentlig del just ut på att visa, att Gud icke bör dyrkas på det eller det rummet eller på den eller den tiden eller efter den och den ritualen, utan på alla rum och på alla tider samti andan och sanning. Skulle likväl något tvifvel förefinnas om Jesu uppfattning af särskilda helgdagar, undanrödjes detta tvifvel fullkomligt genom hvad Paulus med uttryckliga ord sagt, då han förbjudit någon att göra sig samvete öfver nyssnämnda helgdagar, sabbater. 0. s. v. Han erkänner ock att inom den dåvarande kristna församlingen somliga gjorde skilnad emellan dag och dag och andra deremot höllo alla dagar lika; hvarom han ock uttalar denna dom at fullkomlig frihet, att ehvad de göra det ena eller andra, så göra de det Herranom. Denna frihetens lag, som var den enda hvilken var erkänd under apostlarnes tidehvarf, gör att man till och med kan sätta i fråga huruvida ens sabbaten af de första kristna ansågs såsom obligatorisk helgdag. Onekligen är att i den första kristna församlingen den judiska sabbatsdagen, Lördagen, firades åtminstone af de omvända judarne; men deremot synes då ännu icke Söndagen hafva ansetts såsom någon egentlig sabbat, utan firades den endast såsom en alltjemt återkommande åminnelsefest af Jesu uppståndelse, då efter gudstjenstens slut hvar och en återgick till sitt dagliga arbete. Bland fester, som inom den äldsta kristna församlingen firades, voro först Påsken och något sednare Pingsten. Nästan alla femtio dagarne emellan dessa högtider utgjordes af festdagar, men ingen, utom Söndagarne, var ansedd såsom egentlig sabbat. Då detta långvariga firande af uppståndelsehögtiden så småningom upphörde, återstodo slutligen såsom minnen häraf blott Kristi IIimmelsfärdsdag och Pingstdagen. Det rentaf tillfälliga uti den förstnämnda dagens firande såsom sabbat torde häraf framstå. Redan under andra seklet tillkommo helgonens fester och deras antal steg, såsom man vet, med förvånande hastighet. Vi känna huru reformationen sökte afskaffa dessa helgonfester, som voro stiftade till minne af utmärkta och heliga menniskor. Såsom blott menniskor borde deras minne likväl ej kunna gifva anledning till ett sådant slags helighållande af särskilda dagar; då, enligt alla våra religiösa begrepp, sabbaten bör endast vara Gud helgad. Att reformationen dock ännu icke i detta fall fullbordat sitt verk synes deraf, att t. ex. i vår svenska kyrka två dagar ännu äro helgade till fromma mäns minne, nemligen Midsommardagen åt S:t Johannes och Annandag Jul åt S:t Stefanus. I medeltiden torde väl den sistnämnda helgdagen äfvenväl hos oss vunnit helgd åt minnet af helsingarnes apostel Stefanus. Detta ensamt torde visa, att på sabbatshelgd icke kan göras anspråk dessa nu nämnda helgdagar. Detsamma gäller äfven om den äfvenväl efter det apostoliska tidehvarfvet införda Marise Bebadelsedagsfesten. Hvad annandagarne angår, så torde det först och främst tillåtas mig nämna, att i Gamla Testamentet föreskrifvas visserligen några helgdagar bredvid sabbaten, men dessa ansågos dock alltid vara af annan karakter än sjelfra sabbaten, som hade större helgd — en skilnad, hvilken, om jag ej blifvit illa underrättad, till någon del grundar sig på sjelfva instiftelseorden i hebreiska bibeln och åtminstone alltid i tillämpningen blifvit iakttagen. Då man nu vet, att åtskilliga af vår kristna kyrkas bruk blifvit lånade från judarne, torde man icke utan all sannolikhet deri böra söka ursprunget till annandagarne. I detta afseende bör erinras, att då tiden för de judiska festerna borde rättas efter nymånan och fullmånan, men äldre tiders astronomiska kunskaper icke tilläto att bestämma dessa med full noggrannhet, så utsatte man två dagar för hvarje fest, för att åtminstone vara fullkomligt säker, att någondera dagen skulle vara den rätta. Sedan man deremot nu genom astronomiens tillhjelp kommit derhän att mod. äkerhet kunna bestämma tiden för festerna, hafva — och för längesedan — de strängaste bland judarne, de som med största samvetsgrannhet hålla sig efter bibelns ord, nemligen de som bo i Palestina, haft sig angeläget att borttaga dessa annandagar. Alla de kyrkofester, som nu äro i fråga, datera sig från skilda århundraden, men icke någon från apostlarnes tidehvart. Gå vi framåt i tiden till reformationen, så befinnes det, att Luther, den store reformatorn, vår kyrkas grundläggare, sjelf alldeles oförtydbart uttalat sig mot någon annan helgdag än Söndagen. Han er det med uttryckliga ord och förgäter icke att äfven omförmäla åtskilliga af de goda praktiska följder, som deraf skulle uppstå, I Sverge uppfattades reformationens id ur samma synpunkt. Gustaf Wasa uttalade i regementsformen af år 1540, att alla helgdagar, som icke voro funderade eller grundade i den heliga skrift, skulle platt afsatte och aflyste blifw. Att han icke lyckades genoma detta beslut, veta vi, äfvensom att uti dena kyrkoordning, som efter hans död utkom, ännu många af de gamla helgdagarne bibehöllos. Det var icke lätt att med ens tillintetgöra alla de gamla bruk och sedvänjor, mot hvilka reformationen uppträdde. Längre ämnar jag icko gå i anförande af historiska fakta. Jag vill blott rekapitulera hufvudmomenterna af hvad jag anfört. På grund häraf och på grund af det bud i Gamla testamentet, som åtminstone ingen ortodox medlem af kristna församlingen dristar förneka vara af gudomligt ursprung; på grund af Jesu lära och lefverne, hvars vittnesbörd i detta sall icke är tvetydigt; på grund af apostlarnes och den första kristna församlingens gifna föredöme; på grund af Luthers eget oförtydbara yttrande i detta ämne, kan jag för min del icke tillerkänna de ifrågavarande helgdagarne någon berättigad sabbatshelgd, och ja skall icke frångå min asigt i detta fall, förr än jag får höra bättre auktoriteter, än de af mig åberopade, nämnas, Deremot är det väl kändt — och jag har i det föregående gifvit en antydning derom — huruledes i den första kristna församlingen ofta säväl enskilda som menigheter samlades till gemensam gudstjenst på andra dagar än sabbatsdagar, likväl ej så att dessa dagar derigenom förlorade sin karakter af arbetsdagar. Här synes en anledning vara för handen, huru man lämpligast torde böra tillvägagå för att i detta fall göra ändring; och jag tillåter mig derföre frawställa ett sådant förmedlingsförslag, att ifrågavarande dagars sabhatshelgd, såsom någonting i lag påbjudet, aflxyses, men ait det må stå hvarje församling fritt att hvar för sig på kyrkostämma besluta huruvida offentlig gudstjonst på samma dagar skall hållas; i hvilket fall presterskapet naturligtvis bör förpligtigadt liksom det utan allt tvifvel är villigt till den tjenstgöring, som deraf blir en följd. Om man ställer frågan på denna punkt, torde densamma icke vara oförtjent at en allvarligare undersökning; och får jag på den grund yrka att utlatandet måtte i en sådan syftning varda till