kelse. Äfven derför motsatte sig talaren motionen, att om man väl tagit ett steg, ville man snart taga ett till och indraga äfven Söndagarne, hvarförutan indragningen skulle verka menligt för kyrkan, som behöfver allt det stöd henne kan lemnas. Ur Chenon protesterade mot det ensidiga sätt, hvarpå lagutskottet behandlat motionen, hakande sig fast vid dess svagaste sidor. Talaren ansåg det dock icke ,.politiskt att nu förorda bifall till motionen, hvarjemte vårt glest befolkade land torde göra bibehållandet af annandagarne behöfligt, på det befolkningen från aflägse bygder må bli i tillfälle att mangrannt fira högtiden i sin kyrka. Tal. kunde således ej finna det ändamålsenligt att för närvarande bifalla motionen. Hr Hedlund. Den ärade talare, som öppnade diskussionen, har på ett så vältaligt, ädelt och grundligt sätt framhållit hufvudmomenten i förslaget, att jag ganska väl kunde afstå från att yttra mig. Dock vill jag såsom motionär redogöra för några omständigheter, som jag anser vid frågans pröfning värda att tagas i betraktande, vill en början vill jag öppet tillstå, att jag icke ursprungligen velat framlägga detta förslag. Jag har genom ett slags moraliskt tvång dertill blifvit förmådd af personer, som, drifna af varmt reigiöst nit, ehuru tillgifna den skottska kyrkans gter, icke kunna betrakta dessa många helgdagar med likgiltighet, utam betrakta dem såsom qvarlefvor från den katolska kulten. Då frågan inför en sådan uppfattning är en verklig samvetsfråga, så har den också erhållit en mycket allvarlig karakter. Jag har således framlagt mitt slag, emedan det varit min pligt, och ehuru jag ingalunda vågat smickra mig med hoppet, att det nu skulle antagas; väl vetande, att, om det ock skulle vinna representationens bifall, ett kyrkomöte står bakom, som icke lärer skänka det sin bevågenhet. Nog har alitså detta förslag hinder att bekämpa, men icke bör man deraf låta sig nedslås. Skall ett förslag hafva någon framtid, så måste det naturligtvis en gång väckas, och då det, såsom detta, icke kan falla, kan det ej annat än innebära en fördel för förslaget, att de, som skola pröfva det, få tid att väga skälen för och emot och lära sig inse, att det ej har sin upprinnelse från något hugskott, utan är af ett verkligt behof framkalladt. Jag anhåller nu att få yttra några ord med anledning af de motiver, utskottet anfört för sitt afstyrkande. Motionen sönderfaller till sitt innehåll och syfte i två delar, af hvilka den ena afser upphäfvandet af de tre annandagarne och den andra förflyttandet till Söndag af firandet utaf de tre högtidsdagarne Trettondedag Jul, Marie Debådelsedag och Midsommardagen, hvilka sistnämnda högtidsdagar icke firas såsom särskilda helgdagar i något annat land än Sverge. Dessa tre högtidsdagar utgöra alla en qvarlefva från den katolska tiden, och det kan ej i egentlig mening sägas, att något moment i Kristi lefnad är med dem förbundet. Trettondedagen är en minnesfest af de tre konungarne från Österlanden, Maria Bebådelsedag är helgad åt den heliga jungfrun och Midsommardagens firande är af rent hedniskt ursprung. Om dessa högtidsdagar borttoges eller firades å Söndagar, så är det ej troligt att det kristliga lifvet i församlingen derigenom skulle minskas. Kongl. Vetenskapsakademien har dessutom redan visat, att högtiderna alldeles icke behöfva firas på bestämda dagar, ty ehuru Marizxe Bebådelsedag vanligen inträffar den 25 Mars, har dock Vetenskapsakademien i almanachan för år 1866 flyttat den till den 24 Mars. Likasom våra hedniska förfäder vid midvintern firade en fest, det stora Julölet, så firades ock af dem midsommaren den tid på året, då dagen var längst. Då denna fest sedan ingick i den kristna kulten, erhöll den namn efter Johannes Döparen och kallas derföre i t. ex. Danmark S:t Hans dag. Lagutskottet har derföre rätt uti, att denna dag för oss har en urgammal historisk betydelse, men från rent kristlig synpunkt deremot sedd, är dess betydelse ingen. Det är högsommarens åt glädjen helgade fest, som på denna dag firas, liksom vårens fest firas den förste Maj, som nu endast är en glädjedag. Midsommardagen firas derföre bos oss vanligen på det sätt, att skaror af menniskor begifva sig ut på landet för att ute i den fria naturen tillbringa dagen i fröjd och gamman och på ett sätt som icke rätt väl öfverensstämmer med firandet af en sabbatsdag. Det är nu en gång en gammal stadfästad vana att så begå denna dag, och utan att ens tänka derpå bryter mängden mot sabbatens helgd genom dagens firande på detta sätt, huru föga klandervärdt det i öfrigt kan vara. Min mening är ej heller att beröfva folket denna hvilooch glädjedag. Må den gerna framdeles som hitintills anslås åt nöjet och förströelsen; jag önskar blott, att den officiella sabbatsprägel, som derpå blifvit tryckt, måtte borttagas. Kristi Himmelsfärdsdag firas visserligen inom flere protestantiska församlingar än vår på viss dag, men skulle lika väl kunna firas på Söndag, emedan den hörer till de rörliga högtidsdagar, som flyttas än fram och än tillbaka, allt efter påskfullmånen infaller vid olika tid. Beträffande annandagarne förhåller det sig sannolikt så, som den förste tal. yttrade, att de äro af judiskt utsprung. Det första skälet utskottet anfört för deras bibehållande är att derigenom beredes tillfälle att besöka kyrkan åt en del tjenare, som eljest icke skulle så bevista den allmänna gudstjensten. Detta skäl är dock bra svagt och förefaller nästan såsom ett gäckeri med hela sabbatsinrättningen. Man fordrar att få två helgdagar å rad, emedan man icke är i tillfälle att värdigt fira den ena; man har således icke för afsigt att helighålla begge. Samma skäl kunde då åberopas för Sör och det vore således behöfligt att jemväl dessa med en annandag för hvar och en; skulle, etter utskottets sätt att se saken, hvar och fa blifva i tillfälle att hvar sjunde dag hålla sabbat. Ett annat skäl har blifvit anfördt, på hvilket äfven jag håller, nemligen att genom annandagarne beredes en väl behöflig ledighet och hvila för den arbetande delen af befolkningen. Sannt nog är det, att de. som bära dagens tunga, kunna vara i behof af en sådan hvila, och det torde väl knappt vara för någon som annandagarne i detta afseende äro så kära som för en tidningsredaktör. Men då han å andra sidan betänker, att hans arbetare den dagen gå sysslolösa och således för dem saknas all inkomst och att, när de sedermera återvända till arbetet, de ofta äro genom den långa helgen rubade ur sin lefnadsordning och arbetsvana, så äga