Skuliga helgdagar. Andra kammaren. . Hr Siljeström. Då jag nu uppträder för att i viss mån förorda den motion, hvilken i det föredragna utlåtandet behandlas, är jag icke omedveten om de ogynnsamma emständigheter under hvilka det sker. Första kammaren har redan afslagit motionen och således för sin del godkänt sabbatshelgden at åtskilliga dagar, hvilkas behörighet i detta hänseende, enligt många medlemmars at statskyrkan törmenande, icke är grundad i den heliga skrift. Äfven uti andra kammaren yttrades vid remissen at ifrågavarande motion ätskilliga betänkligheter, hvilka likväl, om jag icke bedrager mig, måhända till ej ringa del grundade sig på något missförstånd, dels om det principielt betydelsefulla i saken, dels om den enkla utväg i afseende på den praktiska tillämpningen, som ligger för handen och hvarigenom samvetsfriheten inom församlingen skulle kunna tillgodoses utan att. gamla bäfdvunna vanor inom kyrkan sårades. Äfven lagutskottet har afstyrkt motionen, efter hvad det vill synas, mindre på de temligen otillfredsställande objektiva grunder det anfört, än på grund af en förment opinion i landet, hvilken skulle motsätta sig den föreslagna förändringen. Det är mig obekant, huru utskottet på den korta tid som förflutit mellan motionens emottagande och utlåtandets afgifvande kunnat förskaffa sig kännedom om landets opinion uti en fråga, som icke under de sista fyratio eller femtio åren utgjort något allvarsamt föremål för offentlig diskussion, Skulle emellertid förhållandet vara sådant utskottet uppgifvit, så förökas deraf svårigheten af den position jag och de med mig liktänkande i denna fråga intagit. Men äfven detta skulle icke kunna anses såsom något giltigt skäl att ej uttala sin öfvertygelse. Den fråga, som här är å bane, synes för mången vara af mindre vigt. Det är ock sannt, att religionen hvarken står eller faller med dessa helgdagar. Men betraktar man frågan rätt, tror jag att den bör ses ur en högre och allmännare synpunkt, och den får då en utomordentlig betydelse. Den utgör i sjelfva verket endast ett moment i den stora allmänna fråga, som nu står främst på samtidens religiösa föredragningslista, nemligen den frågan om hvad som inom den officiella kristna kyrkan verkligen är kristendom eller icke är det — en fråga, hvars lösning en gång skall leda till det åsyftade praktiska resultatet att ur kristendomen afsöndra allt det som är tillfälligt, oväsentligt och genom allehanda menniskostadgar efter hand tillagdt, för att endast bibehålla en kristendom i sin ursprungliga renhet. Fråga är således om ingenting mindre än att uti ett specielt fall befordra realiserandet af reformationens ide, hvilken under århundraden varit hindrad i sin utveckling genom de fjettrar, som statskyrkligheten pålagt densamma. Betraktar man frågan ur denna synpunkt, får den vida större dimensioner än vid första påseendet kan synas, och förtjenar i följd deraf onekligen en närmare utredning. Jag vill, vid motiveringen af den åsigt jag går att uttala, strängt ställa mig på kyrkans ståndpunkt. Jag skall således icke alls anföra några s. k. förnuftsskäl, hvarken af religiöst-filosofisk eller moralisk-politisk eller statsekonomisk natur. utan helt enkelt åberopa historiska grunder fär det förslag jag ämnar framställa. IIlvad som härvidlag påtagligen måste utgöra utgångspunkten, är den föreskrift i gamla testamentet, som innehålles i tredje budordet, hvilket bjuder, att sex dagar skall man arbeta, men den sjunde hvila. Det är en märkvärdig omständighet att man i allmänhet så uteslutande fästat sig vid momentet om hvilan, men förbisett den det af budet, som handlar om arbetet; då deremot, om jag ej misstager mig, i grundtexten den ena befallningen är lika kategorisk som den andra och båda uttryckas med samma imperativa form. Om nu detta är gifvet och om sjelfva budet antages vara af gulomligt ursprung, så borde sjelfva hufvudfrågan i och med detsamma vara afgjord. Jag kan nemligen väl förstå, att någon betviflar det