Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 mars 1867, sida 2

12—— RR ———— sfjöteborg den 3 Mars. I Staden och Länet, Docenten Dietrichsons andra föreläsning hölls i går afton inför ett lika iniresseradt auditorium som den första. Ahörarnes antal var denna gång så stort, som utrymmet i salen medgifve Föremålet för aftonens föreläsning var det inflytande, som grekiska mythologien och skaldekonsten öfvat på de bildande konsterna i det gamla Hellas. Talaren utvecklade den satsen, att den grekiska mythen var liksom den grekiska skönheten öfverhufvud riktad på det plastiska. För att upplysa detta utvecklade talaren i korta drag den grekiska kosmogonien i dess framåtskridande från formlöshet till form, och drog en parallel mellan det stora konstverket, verldens, kosmos tillblifvande och bildhuggarekonstens process från modellens första skapelse till dess fulländade marmorbilder. Ur Chaos framträder Eros och Gaia, konstnärens kärlek och lermassan, medelst hvilken konstnären gifver form åt det himmelska som hvilar i honom, liksom Eros och Gaia frambringa det himmelska, Uranos. Liksom de stridande titanerna födas i mängd, men endast den sistfödde, Kronos — fulländaren — får njuta af lifvet, under det de andra inspärras, så födas i konstnärssjälen stridande ideer, af hvilka dock endast den sisttödda, fulländaren, får lif, och nu blir gipsmodellen till, men beröfvar, liksom Kronos peröfvade sin fader I hans aflelsekraft, lermodellen dess vidare utveckling — lermodellen sönderslås i gjutningen. Men som Kronos endast är till som en svag oharmonisk förebild för Kroniden Zeus, är gipsmodellen tlyktig och förgänglig, och som af Kronos och Rhea födas Poseidon, Zeus och Hades, blifver efter gipsen den fria formen med flytande ljus och skugga till i marmorn. Talaren utvecklade den grekiska mythens trefaldiga utvecklingsprocess, den hesiodiska theologien, den doriska apollonismen, hvars hufvudgudar voro Zeus, Athene och Apollo, med den stränga, rena skönheten, och den lifrulla dionysoskulten i dess än mot apollonismen fiendtliga, än densamma förklarande och utvecklande riktning, hvarvid isynnerhet Marsyasmythen och Lysikratesmommentets innehåll vidrördes. Ändtligen betraktades de eleusinska mysterierna som sannolikt innehållande upphäfvandet af det rent estetiska skönhetslifvet i (irckland, som öfvergången till ett nytt, icke mera rent grekiskt ideal — till en kult, hvilande på erkännandet af mensklighetens enhet och arbetets rätt, en förmedling af Dacchosoch emeterskulten. Det var isynnerhet Homer och IIesiod, som utvecklade mytherna till full poctisk sjelfständighet; men Homers uppfattning var en så rent mensklig, alt gudarne ethiskt drogos in i det menskligas alla svagheter, --dock rådde en betydelsefull skillnad redan mellan Iliaden och Odysseen i detta afseende. — Apollonismen fann sitt uttryck hos Pindar, som varnar mot all tro på gudarnes menskliga svagheter. Dionysoskulten födde den tragiska diktningen. Aischylos var i sin uppfattning af gudarne väsendtligen monotheistisk. Inom skulpturen representerades apollonismen af Phidias och Skopas, — Dionysoskulten af Praxiteles; skulpturen uppfattade alltid gudarne i deras ursprungliga höghet. Slutligen påpekades betydelsen af det plastiska hos skalderna medelst utvecklingen af det sätt hvarpå ett rent partielt betecknande hos Ilomer gaf ledning åt bildhuggaren vid hans uppfattning afidealet, och talaren påvisade, huru man af de homeriska epiteterna till Here och Athene, boopis (den koögda) och glaukopis (den ugglaögda) kunde steg för steg