fär ej var lån utan köp och höll före att dermed vore oriktigheten i beskyllningen ådagalagd. Det hade äfven blifvit yttradt, att obligationsköpet ej vore öfverensstämmande med bankens fördel och säkerhet. Emot detta sista uttryck ville tal. vända ig och adrade, med hvem det vore säkert att inlåta sig i affärer om ej med riksgäldskontoret. Faran för banken sades äfven bestå deri, att denna affär vore första steget til. en sammanblandning i banken och riksgaldskontoret. Tal. kunde dock icke fatta, att någon sammanblandning låge deri, att en köpte hvad en annan rådde om. För öfrigt gendref tal. ett par andra anmärkningar på förut omnämnda skäl och önskade, att betänkandet skulle läggas till handlingarne med tillkännagifvande att bankofullmäktige väl fullgjort sitt uppdrag. Hr Lindström erinrade hurusom underrättelsen att riksgäldskontorets tyska långifvare dragit sig tillbaka slog ned som er bomb bland förra rikslagens ständer och att der meningen var ganska allmän; vi få urtima.riksdag. Genom bankofullmäktiges mellankomst blef dock detta förebygdt. — Tal. visade äfven att denna affär vore vigtig rföre att vägen nu blifvit bruten för möjligrandet af ett inhemskt kreditsystem, och önskale att punkten utan uttalande af någon opinion borde läggas till handlingarne. Hr Jöns Persson uttalade sig emot bankofullmäktiges åtgärd. Frih. Gripenstedt inleddde sitt yttrande med ett öfte, att han efter bästa förmåga skulle söka vara kort och således icke utöfver behofvet förlänga en stverläggning, som redan blifvit temligen vidlyftig. Han ville derföre ej vidare ingå i en närmare sranskning af de anmärkningar, som afsäge dels itt genom den nu ifrågavarande åtgärden rikets sist församlade ständer blifvit obehörigen förbisångna och förnärmade i deras beslutanderätt anzående användandet af bankens tillgångar, dels att lerigenom en till sin grundsats oriktig och för ramtiden vådlig sammanblandning af statens och bankens angelägenheter egt rum. Talaren ansåg att dessa anmärkningar redan blifvit nöjaktigt besvarade och förklarade: i förra hänseendet genom reglementets tydliga bestämmelse att bankofullmäktige egde rätt att vidtaga en sådan åtgärd och genom särskilda omständigheter, som gjorde att ett hänskjutande af denna fråga till rikets ständer icke kunde ske utan äfventyr för landets kredit och intressen; i sednare hänseendet genom den ganska riktiga erinran, att vid detta tillfälle varit fråga icke om någon försträckning eller något lån i vanlig mening, utan om ett uppköp af ouppsägbara obligationer, d. v. s. en förvandling af någon del af bankens tillgångar till en sådan valuta, som redan förut vid en annan tidpunkt ansetts vara för banken gagnelig. Men deremot hade två andra anmärkningar blifvit framställda, hvilka otvifvelaktigt egde mera vigt och som det måhända kunde vara lämpligt att något närmare taga i betraktande, då, enligt talarens åsigt, dervid kunde väljas några nya synpunkter, hvilka ännu icke blifvit framhållna. Dessa anmärkningar voro att genom oftanämnda åtgärd bankens säkerhet blifvit blottställd och förminskad samt att den allmänna rörelsen derigenom lidit en betänklig skada, ithy att en ansenlig del af bankens tillgångar blifvit fastlåst genom inköpet af obligationer och sålunda undanryckt rörelsen och näringarne, hvilka deraf voro i stort behof. Hvad nu den första af dessa sist omförmälda anmärkningar vidkommer, ville talaren, i likhet med hvad som redan förut blifvit anfördt, bestämdt påstå att bankens säkerhet genom nämnda åtgärd ingalunda blifvit förminskad, utan tvärtom förstärkt. Ty då med bankens säkerhet i detta fall ej kunde menas något annat än den större eller mindre tryggheten att under alla omständigheter kunna vid anfordran inlösa sina sedlar mot klingande mynt, och denna teaygghet naturligtvis beror på det rråd af silfver, som banken eger, samt af den lätthet, avarmed detta förråd i händelse af behof kan ökas, så vore det klart, att om banken hade 223 millioner rdr af sina tillgångar förvandlade i statsoblivationer i stället för att samma summa vore utlånt till enskilda och dessas skuldförbindelser låge i den så kallade portföljen, så kunde intet trifvel ega rum om hvilkendera formen som mest underlättade möjligheten att, om så behöfdes, anskaffa silfver. I ena fallet kunde väl fordringarne, om de vore säkra, successivt indragas; men banken erhölle dervid icke något annat än sina egna sedlar; då deremot i andra fallet obligationerna — om också med mer eller mindre fördel — alltid kunde försäljas mot silfver eller tjena till hypote vid upplåning af sådant; och det lärer således vara obestridligt att, betraktad endast ur synpunkten af bankens säkerhet, åtgärden måste anses för denna säkerhet icke skadlig, utan gagnelig. Men, säger man — och detta är utan tvifvel den mest betydande anmärkningen — detta skedde på näringarnes bekostnad. De redan knappa lånetillgångarne förminskades härigenom ytterligare och ett väl behöfligt förlagskapital undandrogs den allmänna rörelsen. Talaren medgaf att, derest dessa medel ej blifvit använda till inköp af riksgäldskontorets obligationer, så hade de kunnat begagnas till utlåning, och vid det första påseendet vill det således synas som skulle den anmärkta åtgärden verkligen skett till förfång för näringarne, hvilka redan tungt trycktes af en försvårad penningställning. I detta afseende ville talaren likväl fästa kammarens synnerliga uppmärksamhet på en omständighet, som hittills ej blifvit under öfverläggningen vidrörd, men som dock vore af högsta vigt för frågans riktiga bedömande. Man måste nemligen göra sig reda för hvad som skulle ha inträffat och hvilka följder som skulle ha uppstått för näringarne, ifall den ifrågavarande åtgärden att öfvertaga ett visst belopp af riksgäldskontorets obligationer icke blifvit af bankofullmäktige vidtagen. Man vet att i sådant fall äfven den andra kentrahenten i den gemensamma finansoperationen, nemligen kreditaktiebolaget, enligt all sannolikhet hade dragit sig tillbaka och att således riksgäldskontoret gått miste om icke allenast den million thaler, som banken öfvertog, utan äfven om de 2 millioner thaler, hvilka af kreditbolaget anskaffades, d. v. s. tillsammans 8 millioner rdr rmt. Man vet vidare att denna sistnämnda summa ovilkorligen var för riksgäldskontoret behöflig, för att, sin pligt likmätigt, fullgöra statens förbindelser och upprätthålla dess kredit. Och slutligen vet man också, att vid denna tid och under dåvarande högst osäkra såväl politiska som finansiella förhållanden ett nytt uppträdande såsom lånesökande på den utländska penningmarknaden skulle ha varit icke allenast för landets anseende och kredit högst nedsättande, utan säkerligen också varit fruktlöst, såvida rimliga vilkor skulle betingas. Nåväl! hvad skulle under sådana omständigheter riksgäldskontoret ha företagit sig? Såvidt talaren kunde finna, hade då ej någon annan utväg varit öfrig än att först och främst vida hastigare och våldsammare, än som sedermera skett, indraga alla disponibla fordringar samt att derutöfver söka genom upplåning inom landet anskaffa de 8 millioner, som måste utbetalas. Man kan lätt föreställa sig hvilka följder, som häraf skulle ha uppstått i afseende på låneutvägar, räntefot o. s. v., och talaren hemställde, om ej verkningarne af ett sådant statens öfvermäktiga upptrådande för att draga till sig de disponibla kabitalerna skulle ha varit för näringarne och den allmänna rörelsen af ett långt mera förderfligt inflytande än den negativa olägenheten att en tredjedel af den nödvändiga summan tillsvidare ej är tillgänglig för utlåning. Af hvad talaren sålunda haft äran anföra, vore