dernas mening. Hr Koch ansåg bankofullmäktige hafva riktigt förfarit, till stöd för hvilken åsigt talaren redogjorde för bankens ställning vid den tid då operaionen beslöts, samt erinrade, att det ej varit möj ligt att förutse de framdeles inträfsande fallissementerna i England, hvilka visserligen utöfvade inverkan på banken, ehuru talaren ej t:odde att Uess ställning varit bättre om köpet ej egt rum. Hvad det ifrågasatta rådfrågandet hos riksdagen beträfiade, så skulle det vara beklagligt, om banken blefve så bunden, att den ej kunde inlåta sig i affärer som fordra skyndsamhet utan att rådfråga riksdagen, der ett beslut naturligtvis ej kan fattas så snart som för detta ändamål hehöfligt vore. Fullmäktige hade att tillse ej blott bankens bästa, utan äfven hurudan den allmänna affärsällningen vore; och betraktade man detta vid den ifrågavarande tidpunkten, så befanns, att riksgäldskontorets ställning var sådan, att det med svårighet kunnat reda sig utan det handtag banken Jemnade: att för hela landet högst beklagliga händelser kunnat blifva en följd af ett motsatt förfarande från bankens sida. Förr hade visserligen banken och riksgäldskontoret stått i spänning till hvarandra, men ett bättre förhållande, som nu inträdt, vore det mera skäl att underhjelpa än att motarbeta, hvadan talaren yrkade att fullmäktiges åtgärd måtte godkännas, utan något klandertvotum. Hr C. A. Larsson ansåg, att om mannn berömde bankofullmäktiges åtgärd, som tal. trodde vara gjord för att hindra ständerna att använda bankens penningar till de ändamål de funne för godt, så kunde banken en annan gång öfvertaga ett så stort lån, att all rörelse i landet deraf hindrades. Af detta skäl hade tal. önskat, att man skulle uttala, att fullmäktige denna gång ej handlat riktigt rätt. Vr Hierta ansåg on stor del af yttrandena mot Fullmäktige, och serskildt hr Schartaus reservation haft sin grund deri, att man ej nog uppmärksammat olikheten i den allmänna affärsställningen då åtgärden vidtogs och ett par månader senare. Gjorde man sig reda för, huru bevekande skälen vid denna första tidpunkt varit, huru en stor del af de i utlandet upptagna lån ej inkommit, huruledes riksgäldskontoret icke desto mindre var skyldigt att verkställa stora utbetalningar, under det penningar dertill ej funnes i dess ego, så synas dessa skäl, då ej heller hinder fanns i reglementet för bankofullmäktige, fullt rättfärdiga den vidtagna åtgärden. Att riksdagen ej blifvit tillrågad ansåg talaren varit fördelaktigt, emedan det skulle onödigtvis alarmerat ständerna och skadat vår kredit i utlandet. Protokollet hos bankofullmäktige visar, att man ganska allvarligt uppfattat och öfvervägt frågans vigt; men då man var ställd emellan två vådor, antingen att inskränka bankens rörelsekapital för att lemna riksgäldskontoret den undsättning det behöfde, eller ock sätta riksgäldskontoret i sticket, hvilket naturligtvis icke i en hastig vändning kunde erhålla Jån på annat håll, så fann talkingalunda underligt, att fullmäktige valde det förra alternativet. Mot hr Indebetous reservation ville tal. anföra, att man borde vara fullmäktige tacksam för det de ville stärka banken genom uppköp af obligationer. IIr vice talmannen Mannerskantz ansåg åtgärden högst vigtig, emedan det var första gången banken utan riksdagens beslut tillhandahållit rikagäldskontoret en penningförsträckning. Tal. trodde ej att den S i reglementet, som ansetts innehålla bemyndigande att uppköpa obligationer, verkligen dertill berättigade, och den omständigheten att riksgäldskontoret hade stort behof af hjelp, utöfvade ej, huru vigtig den var, något inflytande åtgärdens berättigande. Åtgärden var äfven mi lig derför att de medel, som användes, tillhörde reseryfonden. Nära 3 millioner rdr undandrogos på detta sätt de näringar, för hvilka de varit afsedda, ehuru det varit så mycket större skäl att inhemta ständernas mening, som bankoutskottet en tid förut lofvat att afgifva utlåtande om bankovinstens användande för jordbruket. De inköpta obligationerna ökade ej bankens säkerhet och inverkade skadligt på den allmänna rörelsen, enär banken kort efter transaktionen måste inskränka utlåningskapitalen, äfvensom förkorta tiden för låns beviljande och höja räntan till 7 2, hvilket var det högsta den någonsin varit. Vid denna tidpunkt voro utsigterna för näringarne mörka, hvarför det var så mycket mer orätt att i en sådan tid fråntaga dessa de för dem afsedda kapitalerna och använda dem till statens behof, om än dessa varit aldrig så stora. Men hade detta ej kunnat undvikas, så borde frågan blifvit underställd riksdagens bepröfvande. Talaren ville ej rösta för ett klandervotum, men det ginge icke hellar an att stillatigande åse sådana operationer som den nuvarande, ty då kunde bankens fonder slutligen helt och hållet komma att användas till statens bästa. Hr Siråte bestred deras mening, som ansett att riksdagen bort ha sitt ord med i laget-. Ville man klandra fullmäktige derför att de följt reglementet, hvad skulle man då säga om de icke följde det? Talaren ville för sin del icke önska tillbaka den tiden, då fullmäktige skulle ödmjukligen höra sig före hos riksdagen, om de finge vidtaga den eller den åtgärden. Emot ett sådant förfarande talade äfven den omständigheten, att penningtransaktioner måste gå fort, då det hos oss i sådana saker gått alldeles för långsamt, enär för många skolat ha sin hand med. — Motståndarnes hufvudargument var, att 2,600,000 rdr blifvit undandragna näringarne. Detta vore visserligen svårt; men bankofullmäktige hade sökt gagna hela landet, och hela landet går väl framför enskilda lånesökande, hvilka och huru många dessa än måtte vara. Hr Björek yttrade sig i ett längre, sakrikt, utredande och högst intressant föredrag, hvilket referenten är ledsen att ej kunna återgifva i hela dess sammanhang. Endast för vissa punkter tilltror han sig att kunna lemna en, om ock ofullständig, redogörelse. Hr Mannerskantz hade i sin reservation kallat den ifrågavarande transaktionen en förstråckning af bankens medel till riksgäldskontoret. Talaren visade nu, att obligationsköp är af helt annan beskaffenhet än försträckning, hvadan det äfven vore orätt att tala om ett utanordnande från banken, enär det här blott vore fråga om ett köp. Det vore kanske underligt att nu tala om bankens sedelutgifningsrätt, men talaren ville dock derom yttra sig, emedan denna sammanhängde med förevarande fråga. Engelska banken finge utgifva sedlar mot metallisk valuta och obligationer, vår blott mot metallisk valuta. Då banken, såsom stundom händt, befunne sig i en mycket svag ställning, så vore allt skäl att konsolidera den genom att förse den med sådana papper, att för dem kunde anskaffas metallisk valuta. Beloppet af de öfver metalliska kassan utelöpande sedlar hade varierat mellan 9 och 13 millioner rdr, och man borde derför försöka att skafta banken en deremot svarande summa i obligationer. För närvarande innehade banken obligationer till ett värde af omkring 13 millioner rdr. Af dessa vore dock somliga andra till en summa af 4 millioner, ehuru säkra papper, nästan omöjliga att realisera. Om den omordade operationen ej vidtagits, hade banken nu blott haft 6 millioner användbara obligationer. De genom nu ifrågavarande köp banken tillkomna äro bland de bästa som finnas. Sedan talaren redogjort för affärens uppkomst, visade han huru stort behof riksgäldskontoret hade af undsättning samt att det gällde ingen