Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 mars 1867, sida 1

Franco skrattade; han genomskådade hastigt den enfaldige mulatten, som täligt hade underkastat sig alla misshandlingar endast för att följa ett par vilda sällar på deras karnevalsfärd. Sjelf såg han ej det minsta farliga deruti, och att en hvit, denne sennor Pertena, hvars namn var honom fullkomligt obekant, och som således ej kunde vara af någon betydelse, utförde ett karnevalsupptåg tillsammans med ett par färgade, det urskuldades af tillfället, och ute på gatorna gjorde ju hundradetals på samma sätt. Men om Corona hade hast några förrädiska afsigter, så skulle han ej hafva deltagit i ett karnevalsupptåg. Den stackars Mestozzi var emellertid förfärligt tilltygad, men Franco visste huru han bäst skulle belöna hans lidanden. — Min käre vän, sade han, i det han åter tryckte ett uns i hans hand, — jag tackar er hjertligt för den möda ni haft för min skull. Men gå nu hem, ömsa torra kläder och drick en stark grogg, så att det kalla badet icke bekommer er illa. Jag vill dock bedja er om en sak, — karnevalen slutar i dag; men om sennor Corona äfven i morgon umgås så förtroligt med den hvite, så låt mig genast veta det,