Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1867, sida 2

Franco, — att ni ej skall behöfva vänta på mig, ty som jag sagt bränner marken här mina fötter. Således i öfvermorgon. — Ni kan ju tills i öfvermorgon hafva en flaska champagne i ordning, skämtade öfversten, — för att dricka den nya republikens välgång. Farväl således, bäste general, och med hastiga steg gick han ut i det yttre rummet för att, som vanligt, låta en af negerpojkarne efterse att passagen genom korridoren var fri. Men i det yttre rummet satt en figur, som, till det yttre lugn, dock icke desto mindre hade afvaktat hans bortgång med den största otålighet. Det var Mestozzi, som der hade slagit sig ned på en låg pall mellan tvenne stolar och utblåste röken från en liten papperscigarr. Men huru såg den olycksalige mulatten ut! Fullkomligt genomvåt, så att en vattenpöl hade bildat sig der han satt, tycktes hans gula hy hafva fått en grön anstrykning, åtminstone runno gröna rännilar från hans ulliga hår ned öfver hans ansigte och kläder. Öfversten betraktade misstroget denna figur och kunde ej ana att karlen bar, eller trodde sig bära i fickan en blifvande ecuadoriansk generals epauletter. Men emedan han blott ansåg honom som en af karnevalen misshandlad individ, som här hade sökt skydd, brydde han sig ej vidare om honom, besvarade Mestozzis vördnadsfulla uppstigande med en lätt nick, svepte kappan tätt omkring sig och lemnade kort lerefter hotellet, för att begifva sig ut till horillos. Omedelbart efter öfversten inträdde Mesorii i Francos rum, och oaktadt sina allarliga tankar utbrast generalen dock i ett