Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1867, sida 1

underhandlingar. Men i stället för ett vänligt emottagande, hade den gamle herrn låtit säga honom, att ,, om han ville stanna i Lima, måste han också förhålla sig stilla, — ingenting annat, och inom den lille mulatten kokade nu afund, ilska, hämd och hat så vildt om hvarandra, att hans ansigte antog en gröngul färg, och hans små sneda ögon voro så fast sammandragna, att pupillen blott stundom framblixtrade som en svag stråle. Och ingen kom i dag; — Corona, som hade lofvat honom att medföra underrättelser, uteblef äfven, och öfverste Desterres — hela hans hopp hvilade på öfversten — hade ej låtit höra af sig under hela karnevalen. Det var ju rent af olidligt, och Franco, som högst sällan och då endast om aftonen efter solens nedgång lemnade sin ,,håla, plågades ännu mera af otålighet och spänd väntan, emedan han ej kunde göra annat än afvakta tiden då hans anhängare återkommo och uppsökte honom. Det var nära middagstiden, då dörren till hans yttre rum plötsligt öppnades utan någon föregående knackning och den så otåligt väntade öfverste Desterres inträdde, just som Juan och den andre negerpojken — Francos betjening — voro sysselsatta att dricka chokolad, som de i hemlighet hade tillagat åt sig, möjligen för att fira karnevalen. Men som en blixt försvann chokoladskålen, och i nästa ögonblick var Juan inne hos sin herre för att anmäla den välkomne gästen. — Nå, bäste öfverste, sade Franco, men i dag med undertryckt röst, — huru långt hafva vi kommit? Jag har verkligen längtat efter er. Men var försigtig i dag och!