digt blandat sig med hvarandra. Detta kalla vi i vidsträckt mening diffusion. Det är genom en sådan diffusion som vätskorna i smått röra sig inom organismens väfnader och reglera utbytet af de kemiska beståndsdelarne. Det är ett intressant och, länge bekant faktum att ormgiftet, som om det inkommer i ett sår har en dödlig verkan, på våra slemhudar är alldeles oskadligt. Italienaren Fontana, trån hvilken vi i första hand hafva denna observation, intog det sjelf theskedtals utan ringaste olägenhet. Den franske fysiologen Claude Bernard har utan verkan ingifvit hundra gramtals af en koncentrerad lösning utaf det bekanta pilgiftet från Guyana, under det att en bråkdel af en milligram af samma gift, inkommen i ett sår, orsakar döden. Här skulle man åter vara frestad att taga sin tillflykt till lifskraften; men denna förklaring behöfves icke, ty Bernard har visat att om man binder öfver ettnedtill öppet kärl med ett stycke utskuren mage (slemhinnan inåt) och fyller kärlet med en lösning af giftet, så går denna icke igenom. Här är sålunda en ren fysikalisk grund förhanden, som hos den lefvande organismen hindrar giftets upptagande i blodet. Genom en sådan enkel fysikalisk process upptagas pu ur den intagna födan de preparerade, dugliga näringsämnena 1 blodet, och det är först här, som den egentliga förbränningen börjar, här som brännmaterialet fattar eld. Blodet är det organiska Jifvets egentliga härd och när skalden drömmer om en eld, som strömmar i hans ådror, om feberglöd och brinnande pulsar, så är denna hans dröm i viss mening bokstafligen sann. För denna förbrännning i blodet fordras liksom för hvarje annan koloch syrgas. Kolet innehålles rikligen i de upptagna födoämnena, och syret måste hemtas från atmosserens stora allmänna förråd. Det är ett särskildt organ i vår kropp, som har fått sig anförtrodt uppdraget att hemta syre ur atmosferen. Detta organ är lungan, som liksom en blåsbälg ständigt pumpar luften in och ut. I de fina kärl, som likt ett nät genomdraga lungans inre yta, kommer blodet i en obehindrad och intim beröring med den luft, som vid hvarje andetag inströmmar genom lustvägarne. Der upptager blodet syre och afgifver i stället likasom till ersättning — kolsyra. Lungan är således en ventilationsapparat, hvilken motsvarar på en gång dragluckan på våra ugnar, der luften strömmar in, och skorstenen, der röken hvirflar ut! Hur vigtig denna ventilation för lifvet är, det känner enhvar. Det första andetaget bruka vi beteckna såsom lifvets början och det sista såsom dess slut, —lefva och andas äro i dagligt tal liktydiga uttryck. Denna ventilation fortgår oafbrutet dag och natt, i sömn och vaka hela lifvet igenom, oberoende af vår vilja, liksom ett uppdraget urverk. När den en gång stannar, då slocknar lifvets lampa. (Forts.)