Kunde uppraknå alvyell VAA oa JA ska och theoretiska retmedel. Så kan ss geväret fyras af icke blott genom hanens ti fall på knallhatten, utan äfven genom en sri elektrisk gnista, genom uppvärmning, ge-sa nom en kemisk tåndsats 0. s. v., men när k det brinner af, så sker det alltid genom sh en explosion af krutet. n Hvarje ting i naturen har sina bestämda 11 egenskaper; — man skall icke begära att i krutet kontraherar sig och muskeln explo-in derar — det är ett våld på naturen. Denna muskel skall nu behålla sin kon-c traktionsförmåga, så länge den eger tillräckligt brännmaterial qvar, så länge ickesb för mycket förbränningsprodukter hopat sli sig i densamma och så länge öfverhufvudsn den behåller sin normala sammansättning så i alla delar. Vi kunna behandla den som sd. en maskin, göra den trött genom insprut-h ning af mjölksyra, hvila ut den igen ge-P nom samma mjölksyras bortsköljning o. ni 8. v. Detta gäller nu i grunden om krop-bi pens alla öfriga organer, och vi seidenna;al flyktiga blick öfver muskeln och dess lifi det ri hela taget en miniaturbild af organismen S) i sin helhet med alla dess komplicerade st förrättningar och de nödvändiga vilkoren derför. S6 I grunden reducerar sig hela lifsproces-h. sen med dess vexlande yttringar till en åäf sådan kemisk förbränningsprocess, och på di en efter bestämda lagar reglerad, ständig ki tillförsel af brännmaterial och ett ständigt in bortskaffande af förbränningsprodukterna jr beror vårt lif och vår helsa. san Behofvet af föda är oss alla gemensamt, D och kännedomen om detta enkla faktum st är lika gammal som menniskoslägtet. I, Det fanns ingen generation, som icke h kände hunger och törst. Omätligt vigtig p: är den roll som dessa mäktiga naturdrifs ter spelat i verlden. Om vi kunde mäta det inflytande de utöfvat på djurverldens utbredning och arternas utveckling samt t, ej mindre på de menskliga samhällenas ja och hela mensklighetens öden, så skulle 5, vi finna vidden af deras betydelse. liu Behosvet af föda är ett af de stora tå svänghjul, som drifver hela den komplij; cerade mekanismen i industriens stora 64 verkstad — en af de axlar kring hvilka 4 hela mensklighetens äflan vrider sig —, en af de rötter från hvilka civilisationens blommor spirat. I sjelfva verket är vår existens bunden vid vissa kemiska ämnen i en blandning! efter samma typ som i mjölken — eller oc med andra ord af ägghvita, fett, stärkelse, l. socker, vatten och vissa salter. Detta är t redan af gammalt bekant. Men hvad bet tyder då detta behof af födoämnen ifrån s fysiologiens synpunkt? Intet föregående g system har förmått att förklara det. För e den nyare fysiologien åter är förklaringen h helt enkel: — födoämnena göra oss samma tjenst som kolet i lokomotivets ugn. 1 Appetiten har med denna betraktelse b intet att skaffa; — den är blott ett nad turens konstgrepp, som påminner oss att. y när tiden är inne, lägga nytt bränsle på u lifvets härd. le Af de intagna södoämnena tjena en del, såsom Liebig sökt visa, företrädesvis till r uppbyggandet af kroppens organer och ersättning af de förluster, som de under lifs-u processen lidit, en annan del användes mer h direkt för den pågående förbränningen. ät Resultatet blifver dock till sist detsamma, y och noggranna undersökningar hafva visat att summan af utvecklad värme är lika I stor, om förbränningen sker direkt eller ) på omvägar. 1 Man skulle nu utan tvifvel lika väl och sg med samma effekt kunna elda lokomotivet c med fett, stärkelse eller socker, om ej y detta ur ekonomisk synpunkt vore alltför s olämpligt. (kn amerikansk flodbät el-t dade med fläskskinkor). A andra sidan skulle väl äfven vi sjelfva kunna föda oss med stenkol, om de nämligen af våra matsmältningsorganer kunde förarbetas. Men stenkol är ju egentligen ej annat än träd, bevaradt i jorden från urverldens tider; — af träd har man dock på sednare tider lyckats göra socker, som för vår organism är ett förträffligt brännmaterial. Mången karamell kan sålunda leda sina anor direkt från skogen. Utbytet af eldningsmeel är sålunda i sjelfva verket redan ett obestridligt faktum — och ångmachinen och vår egen kropp hafva i detta hänseende kunnat ombyta roler. Men vår kropp är en långt mer komplicerad inrättning, som först genom en egen apparat behöfver preparera sitt brännmaterial — och detta är matsmältningsprocessens hemlighet. Det finnes i naturen en slags kökskonst, den enkla urbilden, efter hvilkens principer all matlagning borde reformeras. Dessa principer kunna vi lära af vår egen mage och tarmkanal. Den preparation af näringsämnen, den digestion, som af dessa organer utföres är en rent kemisk process och kan af oss i sina detaljer eftergöras i vära laboratoriers glaskärl. Körtlarnes beständsdelar verka på rent kemiskt sätt på födoämnena och bringa dem derigenom i den form att de kunna upptagas af blodet. Vår kropps väfnader äro nämligen porösa, genomträngliga för vätskor i allmänhet. Detta förhållande gaf lifskraften på sin tid mycket att syssla, många processer att utföra, hvilka vi nu förklara genom en enkel fysikalisk process. Om man med en porös skiljevägg afdelar ett kärl i tvenne rum och i dessa införer vätskor af olika natur, men så beskaffade att de dock kunna blanda sig med hvarandra och genomså skjlieväggen. och om man sedan låter