Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 februari 1867, sida 2

Nutidens fysiologi. (Forts. från gårdagsnumret.) Denna öfverblick öfver muskeln och vilkoren och lagarne för dess normala lifsverksamhet, framställd i all sin nakenhet utan illustrationer, har: måhända, huru kort och flyktig den än varit, dock förefallit mången nog långtrådig; men vi måste försona oss dermed, då vi besinna huru oändligt vigtigt detta organ är för hela vårt lif. Det är muskeln, som gör oss till hvad vi äro — naturens fria barn, den högsta länken i skapelsens kedja — jordens herrar. Den torfva der vi föddes, håller oss icke qvar, vi hafva inga rötter, liksom trädet, hvilka sjättra oss dervid. Vi röra oss fritt från ställe till ställe, dit vår längtan kallar oss, för att söka ett blidare luftstreck, en bättre föda eller ett älskadt föremål, som vi ställa högre än allt. Det är muskeln, som fyller ett af våra djupaste behof, det att kunna meddela. våra tankar, våra känslor, vår sorg, vår glädje åt andra. Vi ega intet annat medel än muskelrörelsen att uttrycka hvad vi erfara; det var ju på rörelsen som vi kände igen lifvet. Det finnes ett gift, som förlamar all rörelse, men lemnar allt annat i fred. Detta gift är det grymmaste af alla — det förvandlar oss till ett lefvande lik, som hör och ser och känner allt, men icke kan röra en enda muskel, således ej kan för någon varelse gifva den minsta vink om sitt olyckliga läge. Detta gift återkallar i vårt minne mythen om Daplme, som för att undkomma den förföljande Apollo på sin egen bön förvandlades i en lager. Den dagen tognaturen ett steg tillbaka från sin eviga utvecklingsgång, och det hade varit Daphne långt bittre att falla i Apollos armar. Men på samma gång, som vi uti muskeln funnit ett för hela djurverlden så vigtig organ, som öfvar sitt karakteristiska arbete i hvarje bit af vår lekamen; så hafva vi äfven fått en vink om principen för dess mekanik. Jag tager mig friheten att här visa en lefvande muskel, som från timmans början väntat på att få arbeta. Om jag rör på denna nyckel, så rycker muskeln till, alldeles som skulle jag dervid släppa in vikjan till muskeln — alldeles som man genom att draga upp ett dambord släpper vattnet på qvarnhjulet — eller genom att vrida på en kran släpper in ångan i cylindern och dermed sätter maskinen i gång. Detta lilla experiment, så enkelt och så obetydligt det än synes — drager dock upp en förlåt för våra ögon och låter oss fritt blicka ut öfver en ny naturåskådning. Det djur, som denna muskel en gång tillhörde, är redan dödt; — men muskeln lefver dock uppenbarligen — vi se det ju med våra egna ögon. Huru har det då gått med den gamla lifskraften — den är icke längre det band som sammanhåller de särskilda organerna, icke den kraft som ger dem lif och utför deras förrättningar. Nej vi hafva sett, att muskeln lefver på egen hand, sedan kroppen är