Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 februari 1867, sida 1

mulatter, brummade Scipio halfh sig sjelf, — då vankas inte vatten längre utan prygel, och san måtte i dag falla i händerna på solket! — Balh, sade den andre åter, i det han aftog sin mask och visade Coronas ansigte, — tror du att jag hade varit med om skämtet, ifall det hade varit annat än ett skämt och kunde aflöpa illa? Och fara vi inte i vagn som riktiga caballeros, med en äggpojke och förrådskorgar på kuskbocken? En mängd sådana vagnar genomfara staden i das, och den enda faran är att vi på de smalare gatorna få några mbar vatten öfver oss och den gamla suffletten. — Ni har rätt, sennor Corona, sade Pertena allvarligt. — Det finns ej den minsta fara, så länge vi ej blifva upptäckta, och det måste vi naturligtvis undvika. Det är ju så med alla företag, och emedan ni vid denna sak ej har det ringaste att göra, som kunde kompromettera er, så kan ni med all ifver gripa den an. Det är ingenting annat in ett karnevalsskämt, som 2 behöfver veta af, och det öfriga är till er nytta och utan fara. Men äro vi då slutligen färdiga? Caballeros, jag måste säga att ni behöfva mera tid för er toilett än en dam! Och du, Sam, sade han nu till en fullblodig neger, som hade suttit bredvid och åsett alla förberedelserna med ett bredt grin, — behöfver naturligtvis ej bära någon mask. Du kör din hyrvagn, och om någon sedermera skulle fråga dig hvem du har kört, så svarar du helt enkelt: Ilur skall jag veta det! Caballeros, som tillropade mig på gatan och hafva betalt mig! Hvem frågar dervid efter ett namn! -Och nu bort,