Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 februari 1867, sida 1

lös vid ett groft skämt. Om man erhöll en dusch vatten, så kunde man skatta sig lycklig; om ej hela ämbaret töljde derpå. Folket visste slutligen knappt mera huru de skulle på bästa sätt ådagalägga sitt öfvermod, och långa rader af vidriga, genomvåta, gamla negerqvinnor ställde sig på bord och stolar tätt invid jernbanskenorna för att, då tåget anlände, hvilket här måste stoppa farten —, tömma hela ämbar och tunnor vatten i de öppna vaggonerna och öfver de olyckliga passagerarne. Det var på morgonen den tredje dagen, och man kunde hafva trott att folket måste hafva känt sig utmattadt efter de båda sista dagarnes ansträngningar, — men detta var ingalunda sallet. I dag gjordes deremot de största ansträngningar; i dag framsöktes allt, som man ännu kunde spela ut såsom en trumf, och hela grupper drogo förklädda och maskerade genom gatorna och försatte enskildta hus, hvarifrån de öfversköljdes, i belägringstillstånd genom ett formligt bombardement af ägg. Så mycket än negrerna och de färgade kunde roa sig och drifva sitt galna spel i sin egen stadsdel, så var det dem likväl icke medgifvet att utöfva det mot de hvita, naturligtvis med undantag af dem, som uppsökte dem inom deras eget område. I sjelfva staden kunde de äfven duscha hvarandra så mycket de ville, men om det föll unga nogerflickor, som stodo i tjenst hos peruaner, till exempel in att slå vatten öfver förbigående hvita, upptogs det vanligtvis mycket onådigt, och man protesterade kraftigt emot ett sådant ,, missbruk af karnevalen. Svarta vågade icke heller att från ga