Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 februari 1867, sida 1

som visat sig verkligen vänskaplig mot mig, skulle med rätta upptaga det illa, om jag bakom hans rygg sökte fremmande skydd. — Godt, utbrast Bertrand, — då går jag dit. — Du har rätt! Han måste respektera, åtminstone lyssna till en fransmans framställning, och vi skola se om vi inte kunna ställa saken tillrätta. Det vore en verklig glädje för mig, om vi kunde befria de arma satarne hos Desterres, ty den sakramentskade cholon behandlar dem nedrigt, synbarligen emedan han märkt att vi intressera oss för dem och han ej kan komma åt oss båda. Jag vill våga halsen på, att ingen annan än den kanaljen sköt in genom fönstret här. Rafael skakade på hufvudet. — Ingen cholo, sade han, begagnar serna skjutvapen, och om han tar ett sådant i handen, så är det en fogelbössa. Men detta skott var laddadt med kula, hvilket er vägg än i dag kan intyga. Men till och med peruanaren begagnar sållan kula, ehuru den dåliga träffen på en så kort distans antyder en af mina landsmän, och jag får verkligen tillstå att jag ett ögonblick misstänkte Desterres sjelt. Men detta var orätt, ty han red samma afton icke blott tillbaka till staden, utan befann sig äfven klockan elfva på teatern, — ty jag har noga tagit reda på alla omständigheter rörande honom. Men skottet afsköts omkring midnatt. — Men hvem i Guds namn kunde det då hafva varit? — Apropos, Bertrand, känner ni en viss Pertena, som ibland uppehåller sis härute? — Ja visst, sade fransmannen, — jag