Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 februari 1867, sida 1

och dervid blir det. Det är den gamla historien; de hänga ihop som en påse spik, och man måste draga dem ut en och en, ifall man vill komma åt dem. — Säg mig, Bertrand, utbrast Rasael, — skulle inte den fransyske konsuln kunna göra något i detta fall? Fransyske konsuln? upprepade Bertrand och skakade på hufvudet; — hvad angår det honom om Peru skaftar sig indianska arbetare eller ej! — Men Sällskapsöarne stå under fransyskt protektorat. — Ja för tusan! utbrast Bertrand hastigt, — det hade jag i början inte tänkt på! Och äro de derifrån? — Haiateo tillhör denna grupp, och ehuru fransmännen ej omedelbart besitta den, står ön likväl under deras beskydd, och jag tror knappt att de skola tillåta saken. — Men folket har blifvit landsatt midt framför den fransyske konsulns näsa; — hvarför har han då icke sagt ett enda ord? — Lätt förklarligt; han vill ej frivilligt inlåta sig i flera tvister än som är oundgängligt nödvändigt, och dessutom har ingen haft så noga reda på från hvilken ögrupp dessa kulis härstammade. Men om en fransman ger honom den bestämda uppgiften att de stå under Frankrikes beskydd, så kan han ej mera undvika att åtaga sig deras sak, och de arma stackarne kunna då vara säkra om hjelp. — Och vill du inte sjelf gå till honom? frågade Bertrand. Det bör jag icke, sade Rafael, — åtminstone så länge jag kan undvika det. Jag är sjelf ingen fransman, och Castilla,