Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 februari 1867, sida 1

— Straxt nedanför haciendorna håller jag tvärs öfver vägen, sade Pertena, — jag vill inte gerna möta vår man härute. Det är således öfverenskommet? — Ja visst, sennor, nickade cholon. — Men det var sannt, utropade han, just som Pertena gaf sin häst sporrarne, men dervid åter tyglade djuret. — Hvad är det? — Jag talade med Scipio i går. Han låter helsa er att han har utfört allt hvad ni uppdragit honom, och han ville gerna träffa er. — Godt, jag skall ta reda på honom. — Och berörd af chenkelns tryckning ilade skimmeln bort öfver den ojemna marken. Rafael hade verkligen ridit ut till haciendan denna dag för att rådgöra med Bertrand; ty en hel vecka förgick utan att han hade hört det ringaste från presidenten angående öboarnes frigifning. Men med det intresse han nu egnade åt denna sak hade han anträffat ännu flera af de olyckliga i staden, och af alla hörde han bekräftas hvad han förut hade erfarit. Visserligen gick det ryktet i staden att presidenten hade förbjudit all vidare kuliinförsel, och att intet fartyg vidare skulle få utlöpa efter en dylik frakt; men för de redan införda gjorde man ingenting, och det tycktes som ville man låta saken bero. — Och de göra inte heller någonting här, sade Bertrand, som gick fram och tillbaka i rummet med rynkad panna, — jag känner mitt folk. Sjelfva ministrarne äro inblandade deruti och hafva sina procent dervid, eller fordra af de ifrågavarande firmorna en återtjenst för en anuan,