Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1867, sida 3

om sogeljaglen. En insändare skrifver i Södermanlands läns tidning: Det torde ligga uti hvars och ens intresse, att jagten väl och omsorgsfullt vårdas, och det är uti denna förmodan en insändare, som också är jägare, vill med några enkla, men välmenta ord upplysa, som följer: Hvar och en, som hunnit till mognare ålder, torde tydligt ihågkomma, huru godt om vildt utaf alla slag — isynnerhet togel — det fanns för omkring ett halft sekel tillbaka, då deremot nu ej finnes, om ej alldeles inga, så åtminstone i fåtal. Huru kommer det till att ett dylikt förhållande kan ega rum? Mången torde tänka, att den på några år sent inträffande våren, med sina starka frostnätter, har förstört så väl ungar som ägg och således skulle vara skulden till denna brist. Insändaren vill ej bestrida att detta bidragit dertill, men den hufvudsakliga orsaken är det icke, ty han har sjelf noga studerat detta förhållande. Mången torde äfven tänka, att den för längre tider tillbaka oinskränkta jagten efter nästan allt slags vildt, som då var tillåten hela året om, dertill äfven kan vara orsaken, äfvensom, då verkligt förbud för vissa arter af vildbråd en tid af året blef bestämdt, detta förbud, i följd af de låga böterna, mindre aktades och författningen bölls mindre i helgd. Dessa saker ech omständigheter äro mycket framstående och torde äfven uti ej så ringa mån bidragit till början af vildbrådets utrotande; men då nu de nyare lagarne och författningarne, som i flera år varit gällande och äro tillräckligt skärpta, för att afskräcka en jägare från lusten att öfverträda och bryta mot någon del deraf, åtminstone uppenbarligen, borde vildbrådet, som så hastigt förökar sig, isynnerbet hvad fogelarterna beträffar, återigen blifvit att tillgå i större mängd; men, tyvärr! detta är ej händelsen. Ett slags vildt, nemligen haren, har likväl på endast ett år betydligt förökats, hvilket beror derutaf, att han äfven uti Kongl. Maj:ts sednast utfärdade jagtstadga blifvit räknad till de fridlysta, just under den tiden, då han har sin fortplantning. Fogelarterna, isynnerhet skogsfogeln (tjäder, orre och hjerpe, som här afses) borde lika väl som haren kunna ökas, alldenstund äfven dessa äro och en längre tid varit under sin fortpiantningstid fridlysta; men ännu har ej något tecken eifvits dertill, att de blifvit det ringaste förökade, uv.n tvärtom motsatsen. Hvaruti ligger orsaken? sh jag tror mig nästan med säkerhet kunna lemna ett tillfredsställande svar härpå. Da nvar, som genomläst Kongl. M:ts jagtstadga af den 21 Oktober 1864, vet att on fe si bråd är fridlyst, för så väl jagt som afsaln, si3 h med den 16 Mars till och med den 10 Augusti hvarje år. Mot slutet af denna tid börja en del jägare, som ha hundar och som äro kunniga d den så kallade ,,ungfogelsjagten, att riktig län i ärkvärdiga dagen, den 11 Aulängta efter den märkvärdig 8 W Innan knappast någon dager ännu synes begifver sig jägaren, med sin bössa och sina huu