Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 februari 1867, sida 3

salsk, att bedendomens lära var sanning Nej, de älskade så mycket mer sin tro och ett större troslif sanns sällan i de kristna kyrkan; de talade ej om Gud straffdom, men om pröfningar, genom hvilk: deras ifver för läran och dess sanningai vann i styrka. Kunna kärlek och rättvis ej vinna själen, så förmår orättvisan det ännu långt mindre; den har aldrig förmått det. Må det vara oss tillåtet att ännu tillfoga några ord, uttalade af en katholsk prelat, d:r Muhelis-Ällenstein, i den preussiska deputeradekammaren i förra månaden. Den prenssiska grundlagen upphhifver all skilnad i borgerliga och statsborgerliga rättigheter emellan de olika religionsbekännarne. Dock, äfven de preussiska ministrarne önska att ännu fortfarande öfva en liten tryckning, och sålunda hafva de emot lagen uteslutit dem från att bekläda domareembeten under den förevänning, att en kristen ej kunde aflägga cd inför en judisk domare, och äfven uteslutit dem ifrån alla lärarehefattningar vid läroverk, som kunna anscs hafva en kristlig karakter, det sednare i en temmeligt vid betydelse. Deröfver klagade judarne i talrika petitioner till kamrarne, och deputeradekammaren gillade denna klagan med 171 röster mot 81. Vid detta tillfälle yttrade ofvannämnde d:r Muhelis: Som samvetsgrann katholik finner jag intet hinder i att en kristen aflägger ed inför den judiske domaren, om det sker med behörigt iakttagande af edens högre, sedliga karakter. Jag motiverar detta helt enkelt genom lagen, genom ordet i den heliga skrift, som bjuder att lyda till och med en hednisk öfrerhet. Jag anser eden som en helig samvetshandling och vet, att i andra kristliga länder ett sådant förhållande eger rum utan att väcka anstöt. En jude, som ärligt håller fast vid sin tro, är mig mycket kärare än en kristen, som blott till skenet är kristen. Med afseende på lärarebefattningar yttrar han: ,Hvad högre läroanstalter angår, vill jag ingen inskränkning. Jag ställer mig på vetenskapens ståndpunkt och vill intelligensens fria utveckling. Den skall endast hämmas af de skrankor, som ligga i inteligensen sjelf. Derigenom handlar jag ej smot mitt kristliga och katholska medvetande. Jag kan ej bättre sluta dessa anmärkningar än med några verser ur den 47 if de psalmer, hvilka begagnas i den mosaiska synagogan i Göteborg: Är ej samma jord vår moder, Samme ende Gud vår far? Hvarje menska är din broder, Ty som du hvar menska har Samma mål att hinna opp, Samma sträfvan, samma hopp. Hvad de än må tro och lära, Som med oss på jorden bo, Vare de oss lika kära, Lika vördad hvarje tro; Vare så för rik som arm Lika öppen städs vår barm. En gång skall den skiljmur ramla, Som nu delar folk och land; Sig i ett förbund de samla Under samma milda hand. Herre, är det Ditt behag, Komme snart den sälla dag: L : —S8.