Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 februari 1867, sida 3

Blandade ämnen. Också en näringsgren. En ganska egendomlig, under den aldra sednaste tiden uppfunnen industri, isynnerhet för qvinliga gattjufvar i London, består i att, isynnerhet i skymningen, smyga sig bakom välklädda damer och hälla våt kalk, gips eller dylikt på deras kappor eller klädningar. När skadan är skedd, underlåter dess föröfverska naturligtvis ej att underrätta vederbörande dam om den inträffade olyckan ech har då tillika ett förkläde eller några lappar till hands för att, så mycket möjligt är, borttorka kalken, hvilket vanligtvis inbringar henne både en varm tacksägelse och några pence för besväret. Det är emellertid skada att denna vackra industri ej kommer att få någon lång framtid, ewär personer, som varit offer derför, infört varningar i tidningarne. De tre fastlagsoxarne, som detta år skola figurera vid den vanliga karnevalspromenaden genom Paris gator, ha fått namnen Sardanapale Le diable boiteux och , Freischiätz. Pariser-expositionen. Aftonbladets Pariserkorrespondent skrifver: Från alla håll strömma för närvarande expositionsartiklarne till sitt mål. Att omtala hvad dessa tusentals kistor innehålla vore omöjligt, och måste vi derföre nöja oss med att språka om kuriositeterna. På jernbanan från Marseille fraktar man som bäst statyer af Egyptens fordna konungar, kistor fulla med mumier, sarkefager, grafprydnader och 423 stycken — hutvuden af mumier. Förunderliga äro verldens vägar. Aldrig kunde väl dessa 423 Egyptens innebyggare drömma om att deras hufvuden, några tusen år efter döden, skulle komma på exposition i Paris. Från Amerika ha anländt tre kistor skjutvapen och två kistor artificiella armar och ben. Man talar också om en ny amerikansk uppfinning — artificiella lindebarn. Hvad kunna sådana vara nyttiga till? frågar ni. Jo, de begagnas på resor. Man sätter sig upp i en tom waggon med sitt artificiella barn, och så snart man ser att någon tråkig engelsman eller skräflande tysk vill följa efter, så låter man barnet skrika. Det är ett ofelbart medel att slippa sällskap. Man kan mellan stationerna ligga och soffa lugnt i sin kup6, blott man passar på och låter barnet skrika när tåget stannar för att ta emot passagerare. Ett första klassens barn (som kan vikas ihop och stoppas i fickan) kostar 60 francs, en liten pilt af andra klassen kan man få för halfva den summan. Men är detta verkligen sannt? Ingenting är omöjligt, men vi ansvara icke för nyheten. Den 10 Mars skall en trupp indianer sändas från Amerika till Paris. Rödskinnen äro 50 stycken, män, qvinnor och barn. De föra med sig sina wigwams (kojor), sina husgeråd och sina vapen. En tunnbindare i Bretagne skickar ett linieskepp, en fregatt, en korvett, en brigg och en ka